Vad är TCRWP?

Teachers College Reading and Writing Project (TCRWP), vid Columbiauniversitetet i New York, är en tankesmedja och ett nav för praktiknära forskning, skolutveckling och kompetensutveckling av lärare och rektorer.

Projektet har som syfte och mål att alla elever, oavsett bakgrund, ska få förutsättningar att utvecklas till skickliga och aktiva läsare och skribenter. Vägen dit går genom att stötta skolor i att omsätta teorier och empirisk forskning om god språk-, läs- och skrivundervisning till praktik.

Bred forskningsbas

Liksom den svenska skolans styrdokument vilar TCRWP på en bred bas av nationell och internationell forskning om språk-, läs- och skrivutveckling både från det kognitiva och sociokulturella fältet. Det innebär att undervisningen fokuserar på språkets funktion och struktur (såsom fonologisk medvetenhet), skapar förutsättningar för en hög grad av interaktion och att allt läsande och skrivande sker i, för eleven, meningsfulla sammanhang.

Strukturer för undervisning

Arbetet ramas in genom ett antal grundläggande strukturer som hjälper lärare att organisera och utveckla en god språk-, läs- och skrivundervisning, bland annat att lärare behöver vara aktiva förebilder som på explicita sätt visar och modellerar hur läsande och skrivande går till, att eleverna ges gott om tid att träna genom längre och sammanhängande tid för läs- och skrivaktiviteter varje dag, en successiv ökning av komplexitet och svårighetsgrad i texter, samt en kontinuerlig, genomtänkt och formativ återkoppling.

Aktuella utbildningar

Du hittar information om aktuella utbildningar i Lärtorgets kalender.

Läs mer om Anna Månsson Nylunds undervisning på Landamäre: Läsning mellan raderna

Läs en intervju med Landamäreskolans rektor: Rektor skapar förutsättningar

 

Tips på fortsatt läsning

Färdplan för klassrummets läsundervisning av Lucy Calkins, 2015.

Mellan raderna : Strategier för en tolkande läsundervisning av Britta Stensson, 2006.

Berätta mer! Skrivundervisning för årskurserna F-3 av Lucy Calkins, Zoe White och Amanda Hartman, 2010.