På Landamäreskolan i Biskopsgården står läsning i fokus. Den nybyggda f-3-skolan är formad som bokstaven “s” med ett bibliotek i två våningar i mitten. Rektorn Louise Eriksson kallar det för “skolans hjärta” och hon har också sett till att samtliga lärare har fått fortbildning i reflekterande läs- och skrivundervisning som är inspirerat av Teachers College i New York.
En av dem är Anna Månsson Nylund. Idag ska hon ha en minilektion med klass 2B där hon högläser ur Astrids Lindgrens Mio min Mio, modellerar sina inre bilder och sedan låter eleverna träna två och två. När alla slagit sig ner på en rund matta som är utlagd längst fram vid tavlan förklarar hon vad inre bilder är.
– De inre bilder vi får när vi läser är viktiga för att vi ska förstå boken och karaktärerna bättre. Det kan vara stillbilder eller filmer. Men det kan också vara tomt, och då kan vi använda stödord för att komma igång, säger Anna.
På ett blädderblock har hon skrivit upp stödorden: Vad ser du? Vad hör du? Luktar det något? Smakar det något? Hur känns det, fysiskt och i hjärtat? För att alla elever ska förstå vad hon menar börjar Anna med att modellera, det vill säga visa hur man kan göra. Hon läser ett stycke ur Mio min Mio och beskriver vilka inre bilder hon själv får av texten med hjälp av stödorden. Det är i bokens början när huvudpersonen Bosse får hjälp av en ande att lämna Stockholm och är på väg till ”Landet i fjärran”.
Sedan läser hon ytterligare ett par meningar i boken, varpå eleverna vänder sig till sin ”pratkompis” och berättar vilka inre bilder de får. Anna har i förhand bestämt vad hon ska läsa och hoppar tillbaka lite i handlingen till ett stycke där Bosse sitter ensam på en parkbänk. Eleverna är vana att diskutera text och eftersom de har bestämda pratkompisar sätter de igång direkt: ”Bänken känns hård”, ”Det smakar som när man är ledsen” och ”Det känns ensamt. Det är inte roligt att inte få vara med.” Under tiden går Anna runt, lyssnar på eleverna och vägleder dem.
Vägledande samtal
Efter tio minuter är inledningen, eller minilektionen som Anna kallar den, slut. Eleverna har tränat i arbetssättet tillsammans och får nu läsa vidare i sina egna böcker. De har fått post-it-lappar på sina bänkar och ska markera var i texten de får inre bilder, på samma sätt som de har sett att Anna har gjort i Mio min Mio.
Bänkkamraterna Wisal Hasan och Shehad Nattof som läser Häxmästaren av Niklas Krog respektive Alla älskar Sigge av Lin Hallberg sätter fast flera lappar medan de läser.
– Det handlar om en tjej som får rida på lördagar. Att rida tror jag känns som att åka på en cykel utan att hålla i styret, säger Shehad som aldrig själv har ridit.
Medan barnen läser går Anna runt i klassen och stöttar dem. Inom Teachers College kallas det för vägledande samtal och i en pärm följer hon kontinuerligt upp var eleverna befinner sig och vilket stöd de behöver.
I slutet av lektionen sätter hon återigen ord på vad lektionen handlat om och uppmanar eleverna att använda detta i fortsättningen.
– Inre bilder är jätteviktiga för att eleverna ska bli bra läsare. Vi jobbar mycket med det. Men även andra lässtrategier och med att tänka kring böcker. Det är det jag vill ha ut, att de ska bli tänkande och kritiska läsare.
Anna har varit på flera fortbildningsdagar om reflekterande läsning och även varit på studiebesök på Teachers College Reading and Writing Project i New York där arbetssättet utvecklades.
– Det är ett förhållningssätt som jag tycker är fantastiskt bra för alla barn. Det handlar om att utveckla lässtrategier, ge barnen läslust och att de ska bli självständiga och kritiskt tänkande läsare.
Tydlig struktur
I Teachers College finns det också en tydlig struktur kring undervisningen där eleverna vet vad de ska göra och vad som förväntas av dem.
– Det bygger på att ge stöttning till eleverna och byggnadsställningar som de kan växa i. Läraren är en modellerande förebild som visar hur man gör. Som lärare har du också hela tiden koll på dina elever, vad de kan och vad de behöver. Det gör att man kan ta små steg framåt hela tiden.
Arbetssättet kräver mycket förberedelser. Det är viktigt att använda bra böcker och välja ut stycken för högläsning som fungerar för lektionens syfte. De instruerande affischer som barnen kan återvända till när de glömmer bort uppgiften tar också tid att göra, och dessutom tar det ett tag för eleverna att känna sig trygga i strukturen.
– Det är inget som funkar direkt. Man måste vara flera som startar samtidigt och jobbar sig fram ett steg i taget.
Det är precis vad man har försökt göra på Landamäre. Satsningen tog fart när den nya skolan bildades genom en sammanslagning av två lågstadieskolor i Biskopsgården. Lärare skickades på fortbildning, studiebesök gjordes i New York och inte minst utvecklades formerna för ett internt utvecklingsarbete. Ett nytt arbetstidsavtal som innebär att alla pedagoger ska vara 40 timmar, istället för 35, på skolan skapade utrymme för utvecklingsmöten. Varje torsdagseftermiddag samlas därför alla lärare för att utveckla arbetet med Teachers College. Mötena leds av Anna och hennes kollega Lena Grahl som båda är förstelärare och språk-, läs- och skrivutvecklare i stadsdelen Västra Hisingen.
Utvecklingsmöten
Lena Grahl och Anna Månsson Nylund.
Den här torsdagen samlas ett drygt tjugotal lärare på andra våningen i biblioteket. På dagordningen står att utvärdera hur det gick med högläsningen alla skulle testa under veckan. En lärare säger att hon nu har börjat med högläsning varje dag och att det blir allt fler av eleverna som kan koncentrera sig. En annan säger att de noggranna förberedelserna gav effekt. En nyanländ elev som hittills varit tyst på lektionerna började prata och kände igen sig när de läste Pippi Långstrump. Det leder till en diskussion om hur ofta man ska stanna upp under högläsning för att förklara svåra ord, huruvida man ska välja enklare synonymer och vilken nivå boken ska ligga på.
– De studier som har gjorts visar att barnen inte tjänar på att undervisningen förenklas. Man måste jobba med stöttningsstrukturer såsom förförståelse och bildpromenader. Alla lärare avgör vad som är bäst just för sin elevgrupp beroende på situation, säger Lena.
Flera av lärarna har tagit med böcker som de vill tipsa kollegorna om. Det är till exempel Draken med de röda ögonen, Veckan före barnbidraget, Sagan om den underbara familjen Kanin och Legenden om Sally Jones.
– Det är en bra bok som också har mycket bilder. Det gör att alla kan komma in i den när jag låter dem titta på bilderna. Den har så mycket. Den är spännande, sorglig och rolig. Den fångade alla elever, säger läraren Anna Boije som undervisar i år 3.
Nästa område som utvecklingsgruppen ska arbeta med är faktaböcker. Som inledning till det ser de en film från New York där en lärare läser en bok om insekter och samtidigt ger eleverna mycket stöttning i att förstå hur en faktabok är uppbyggd och hjälper dem med svåra ord. Flera lärare har med sig faktaböcker de tänkt använda i sina klasser. En idrottslärare har med sig böcker om kroppen som hon ska högläsa på idrotten och de hinner ge varandra flera tips innan timmen är slut. Hemläxan blir att pröva högläsning av faktaböcker och rapportera nästa vecka.
– Det är mycket struktur i Teachers College. Jag tycker att det ger bra förutsättningar för lärande, och att det skapar frihet när man behärskar strukturen. Men en del tycker att det känns stelbent i början. Det tar tid att hitta sitt eget sätt att arbeta med Teachers College. Varje lärare måste hitta sin väg, säger Lena.
Både Lena Grahl och Anna Månsson Nylund tycker att förhållningssättet ökar elevernas läsförståelse, lust att läsa, reflektionsförmåga över sitt eget lärande och kommunikativa förmåga.
– Många av våra elever är inte läsvana och har inte böcker hemma. Därför är det extra roligt när elever kan komma fram och berätta att de varit på biblioteket och lånat böcker tillsammans med sina föräldrar, säger Anna.
Läs en intervju med Landamäres rektor: Rektor skapar förutsättningar
Läs mer om Reflekterande läs- och skrivundervisning
