Vi läste mycket när jag gick i högstadiet, så som jag minns det. Min svensklärare introducerade mig till Jack London, Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Axel Munthe, Karin Boye och många, många fler författare. Jag minns när hon la fram böcker på ett bord och vi fick välja vilken vi ville läsa. Jag minns när hon berättade om Tristan och Isolde. Jag minns när hon en gång kom till skolan med mörka ringar under ögonen och ursäktade sig för att hon varit uppe hela natten och läst färdigt Philip Pullmans trilogi. Dagen efter gick jag och lånade hans böcker på biblioteket. Hon var en förebild för mig. En läsande förebild.
Att ge tid, rum och förutsättningar för våra ungdomar att få starka läsupplevelser kan vara något av det finaste vi lärare kan ge dem. Jag tror verkligen på att, precis som min svensklärare, vara en läsande lärare.
Hela skolan läser
Varje termin har vi en vecka som vi kallar ”Hela skolan läser” på vår skola. Då läser alla, både elever och personal, i 20 minuter klockan tio varje dag. Det blir en schemabrytande aktivitet. I början skruvar vissa elever på sig och några protesterar. Efter några minuter händer det dock något. En djup tystnad sänker sig över klassrummen och korridorerna. Varje individ är försjunken i en egen värld av bokstäver.
Att vi lärare läser samtidigt är ytterst viktigt. Om vi lärare inte läser, hur kan vi då motivera våra elever till att läsa? Jag tror också att det behövs mer tid för läsning som inte bedöms i skolan. Läsning som är lustfylld. Hela skolan läser-momentet är just ett sådant moment. Inga uppgifter eller prov, bara läsning.
Vad är sträckläsa?
När vi har tyst läsning under svensklektionerna så läser jag med. Jag sitter inte längst fram vid katedern och hamrar på min dator eller svarar på mejl. Nej, jag läser jag också. Antingen i samma bok som mina elever eller en egen jag har med mig hemifrån.
Härom veckan introducerade jag en ny bok för mina åttondeklassare och jag berättade att jag sträckläste den under lovet. En elev räckte upp handen och frågade: vad är sträckläsa? Jag förklarade ordet och efteråt satte vi i gång med att högläsa första kapitlet. Det var knäpptyst och det kändes som mina elever var väldigt nyfikna på vår nya bok. Kanske var det eftersom jag hade sträckläst den, kanske inte.
Philip Pullmans Guldkompassen är fortfarande än idag en av mina största läsupplevelser. Tänk att min svensklärares mörka ringar under ögonen ledde till det. Som lärare vet man inte alltid vilka böcker som eleverna kommer fastna för eller hur texter kan påverka dem längre fram i livet. Men att åtminstone ge utrymme för läsupplevelser, det är vi skyldiga dem.