Trygghet viktigast i bemötandet av elever med migrationsstress

Anna Thom Olin är legitimerad psykolog på gymnasieskolans psykoterapimottagning Humlan med flerårig erfarenhet av psykoterapeutiskt arbete med traumatiserade barn och ungdomar. Hon säger att det är viktigt att poängtera att personer som har kommit ifrån krigsdrabbade länder inte är en homogen grupp, utan att alla naturligtvis har olika erfarenheter.

– Det gäller att vara nyfiken på personen man har framför sig och just den personens berättelse. Det kanske viktigaste är att skapa ett förhållningssätt där man är känslig för olika kulturer och lyhörd för det unika. Då riskerar man inte att fastna i generaliseringar.

Den som kommer från ett krigsdrabbat land kan ha varit utsatt för många stressande faktorer som kan skapa trauman eller orsaka andra problem.

– Man kan ha upplevt enstaka livshotande händelser, som att ha sett någon sprängas, något kan ha hänt med en familjemedlem eller nära släkting.

Det kan också vara så att personen har levt med en diffus hotbild och stress under en lång tid, dels i sitt hemland och sedan under själva flykten.

– Man kanske har fått gömma sig och färdas på farliga sätt som till exempel i en båt över Medelhavet. När man väl kommit fram till Sverige väntar asylprocessen, som också är en pressad situation med mycket osäkerhet. När man sedan får sitt uppehållstillstånd är det förstås en lättnad, men det är då som tidigare erfarenheter kan komma upp till ytan och ge upphov till olika reaktioner som märks i klassrummet.

Svårt att styra sina känslor

En reaktion på migrationsstress är att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Det ger påträngande minnesbilder av det man har varit med om. Det upplevs som väldigt otäckt och det gör att personen undviker allt som påminner om de jobbiga upplevelserna. Man kan också bli spänd, uppstressad och få svårt att sova.

– Jag tycker om begreppet smärtuttryck – det man försöker hantera är en reaktion på smärtan som man känner.

En annan konsekvens kan vara det som på psykologspråk kallas för regleringssvårigheter – att man får svårt att styra sina känslor. En liten oro kan snabbt bli jättestor, en liten irritation kan plötsligt väcka en explosiv ilska. Man kan bli utåtagerande och aggressiv, eller vända känslorna inåt och bli ledsen eller isolera sig.

– Det är bra för lärare att känna till. Om du har en elev som reagerar på det här sättet så är det viktigt att se till att skapa en trygg miljö. Var uppmärksam på vad i vardagen som triggar eleven. Om en elev till exempel blir upprörd vid kroppskontakt så kan det handla om att hen varit utsatt för något som har att göra med kroppsliga gränser och integritet, som att ha blivit misshandlad till exempel.

Förenklat kan man beskriva det som att hjärnan har ett alarmsystem som reagerar på fara, och ett regleringssystem som hanterar och dämpar den akuta stressreaktionen som uppstår. När eleven under längre tid levt under förhållanden som gör att alarmsystemet varit ”påslaget” nästan hela tiden, så vänjer sig hjärnan vid det. Balansen förskjuts och eleven reagerar som om hen befinner sig i livsfara, även vid små händelser eller motgångar.

– När alarmsystemet väl har gått igång så är det ingen idé att försöka resonera med logiska argument. Då behöver fokus vara att hjälpa eleven lugna sig igen. Ett effektivt sätt är att låna ut sitt eget lugn, säger Anna Thom Olin.

Hur du säger något är viktigare än vad du säger

Vägen tillbaka till ett balanserat system är att omgivningen skapar trygghet och goda relationer för att stärka regleringssystemet igen. Anna Thom Olin berättar om en ensamkommande elev, som hon här kallar för Hassan.

– Det stormade kring honom. Han var väldigt rörlig i klassrummet och störde. Men han hade en bra relation med sin lärare, och de hade en överenskommelse om att när läraren märkte att Hassan höll på att bli triggad, så fick han i uppgift att till exempel gå iväg och kopiera papper. Då fick Hassan möjlighet att gå ifrån en situation innan den gick överstyr, och han kände att läraren förstod honom och var på hans sida.

Hassan är också ett tydligt exempel på att samspelet och bemötandet med eleven är viktigare än vad man säger.

– Han bodde på ett boende för ensamkommande, och vid ett tillfälle skulle han ha ett möte med sin lärare. När han kom tillbaka frågade de på boendet om det hade varit ett bra möte. Hassan sa ja, men han kunde inte svara på vad läraren hade sagt, utan bara att han blivit bemött med respekt, och att läraren haft ett vänligt ansikte. Det är alltså snarare ”huret” än ”vadet” som är viktigt. Det gäller att känna in hur det är att vara tillsammans i ett rum. Att förstå och identifiera känslor och skapa kontakt.

Anna säger att det finns tre nivåer i samspelet mellan vuxen och barn eller ungdom. Grunden är att hjälpa till med regleringen genom att skapa trygghet och bara vara med varandra. Nästa nivå är att förstå och identifiera känslor och skapa relationer, och den högsta nivån är att hjälpa eleverna att reflektera, ge information och lösa problem. I samspelet behövs alla tre nivåer.

– Ibland tror jag att vi vuxna stressar och vill komma till den översta nivån med en gång, vi försöker komma åt problemen genom att förklara och ”tala till rätta”, men om eleven har stora problem behöver man lägga mycket tid på det grundläggande, att få eleven att känna sig trygg. Vi måste vänta tills eleven är mindre stressad.

För den som arbetar med dessa elever är det viktigt att jobba med sin egen självreflektion. Annars är det lätt att själv hamna i en reaktion där man slutar tänka logiskt och bara reagerar på elevens känslor.

– Det kan bli en ond cirkel som förstärker elevernas smärta och känsla av grundläggande otrygghet och detta är ju det sista vi vill.

När behöver eleven professionell hjälp?

Alla som har varit med om en traumatisk händelse kan utveckla till exempel PTSD, men forskning visar att symtomen för de flesta klingar av efter hand och går över. Stödet i vardagen och fokus på att personen känner sig trygg är det viktigaste.

– Som lärare behöver du inte göra något utöver den vanliga verksamheten, utan det handlar om att vara uppmärksam på till exempel vilket ansiktsuttryck du har när du pratar med eleverna. Det är ju positivt för alla elever, inte bara för dem som bär på trauman. Om man däremot märker att en elev har ihållande reaktioner som är oroväckande, är det dags att se till att eleven fångas upp av elevhälsan. Utifrån vad elevhälsan bedömer som lämpligt kan de slussa vidare, till exempel till oss på Humlan, till primärvård eller specialiserad behandling.

Satsning på traumamedveten omsorg

Enligt Anna Thom Olin är intresset för hur skolan kan ta hand om dessa elever stort, och det finns resurser att ta del av om man vill utveckla sitt arbete med detta. Till exempel har Skolverket tillsammans med Rädda barnen en satsning på TMO – traumamedveten omsorg. Det är både ett teoretiskt ramverk och en modell för bemötande av elever som bär på trauman. TMO bygger på att man får kunskap om vad trauma är, sedan går man igenom tre pelare som kan hjälpa i bemötandet: Vikten av trygghet, vikten av relation och att stärka hanteringsstrategier hos barnet eller ungdomen.

– Jag tycker att många lärare spontant är bra på detta, men de kanske inte har begreppen för det eller vet hur viktigt det är. Det är bra att veta att relationsskapande verkligen gör skillnad och att man kan bidra till elevens hälsa.