Studier om skolfrånvaro
Forskningen om skolfrånvaro är motsägelsefull och mångfacetterad. Något förenklat ger såväl internationella som nationella studier antingen sociala, individuella eller skolbaserade förklaringar till skolfrånvaro[1]. Många kvantitativa studier lyfter fram sociala strukturer och fenomen som förklaringar till elevers skolfrånvaro[2]. Valet att utebli från skolan förklaras bottna i svåra familjesituationer, bostadssegregation, ekonomiska problem och kriminalitet. Andra forskare förklarar skolfrånvaro som ett individuellt problem och hänvisar till sociala fobier, separationsångest och anknytningsproblem[3]. Elever förklaras välja bort undervisningen i rädsla för att misslyckas, vilket i sin tur sägs bottna i olika inlärningssvårigheter[4]. Forskarna argumenterar för att skolfrånvaroproblemen kan förebyggas och åtgärdas om eleverna får stöd och om samverkan mellan exempelvis skola, socialtjänst och polis ökar.
Det finns emellertid forskare som ställer sig kritiska till såväl strukturella som individuella förklaringar till skolfrånvaro, som de anser överskuggar underliggande problem. De argumenterar istället för att skolfrånvaro är ett pedagogiskt problem som hör samman med elevens utbildningsmässiga behov. Skolfrånvaro beskrivs handla om elevens brist på makt över sin egen utbildning och skolsociala situation[5]. Dessa studier pekar på att många skolor har bristande psykosocial arbetsmiljö, brist på stöd i undervisningen, brist på goda relationer etc[6]. Problemen med skolfrånvaro löses med rätt pedagogiska insatser. Jag vill däremot hävda att vi som arbetar inom skolan behöver se skolfrånvaro i ett historiskt och kulturellt sammanhang för att fullt ut förstå problematiken och få syn på vårt handlingsutrymme.
Skolfrånvaro i ett historiskt och kulturellt sammanhang
Elevers ökande skolfrånvaro kan delvis förklaras av de förändringsprocesser som samhället och utbildningssystemen genomgått. Samhällsvetenskapliga forskare säger att det moderna samhället har transformerats från kollektiva värderings- och levnadsformer till mer individualiserade former där medborgarna själva i större utsträckning ansvarar för sina fram- och motgångar[7]. Många av de svårigheter som tidigare ansågs bottna i strukturella problem förklaras idag istället tillhöra individens problem. Denna samhälleliga värdeförskjutning har gjort avtryck i våra skolverksamheter, som sällan är organiserade för att tillmötesgå individuella önskemål och behov.
Utbildningsvetenskapliga forskare konstaterar att individualiseringen i samhället förändrat lärares och rektorers arbete[8]. De ökade förväntningarna på individuella lösningar för varje elev har resulterat i ett förtätat lärararbete. Lärare larmar om att arbetstiden inte längre räcker till och de har svårt att kombinera insatser för enskilda elever med traditionellt undervisningsarbete. Parallellt har skolsystemen i demokratiseringssyfte byggts ut, utbildningstiden för varje medborgare förlängts och sedan 1994 förväntas i princip alla ungdomar genomföra en gymnasieutbildning. Utbyggnaden har också ökat kraven på ett mer heterogent innehåll och på en mer varierad utformning av gymnasieutbildningarna[9]. Samtidigt har de politiska föreställningarna om hur utbildningarna ska organiseras för att bidra till att utjämna skillnaderna mellan eleverna förändrats[10]. Statliga skrivningar om kompensatoriskt organiserade lösningar för de elever som är i behov av stöd har ersatts av en strävan efter integrerande eller inkluderande lösningar inom undervisningens och klassrummets ram[11].
När elevers skolfrånvaro ställs mot denna bakgrund väcks frågan om hur vi ska organisera undervisningen och skolverksamheterna. Hur kan vi skapa större möjligheter att möta enskilda elevers önskemål och behov på sätt som gör närvaro till det självklara valet? För att hitta lösningar kan det vara bra att ta del av beprövad erfarenhet.
Beprövad erfarenhet om skolfrånvaro
På senare år har både Skolverket och Sveriges kommuner och landsting (SKL) genomfört insatser för att utveckla gymnasieskolans förebyggande arbete mot skolfrånvaro och avhopp:
- Skolverket har publicerat flera rapporter (2008, 2010, 2012) som beskriver lyckosamma metoder som skolor i landet använder.
- SKL har genom den fleråriga satsningen PlugIn banat väg för många framgångsrika projekt som utvecklat metoder som förebygger och åtgärdar elevers skolfrånvaro. Flertalet finns att läsa om på pluginnovation.se. Dessutom har SKL publicerat skriften Vänd frånvaro till närvaro (2013), som är en guide som skolverksamheter kan använda i det lokala frånvaroarbetet.
Den beprövade erfarenheten ger liksom forskning kunskaper och idéer som sedan kan integreras i den lokala skolverksamhetens arbete med skolfrånvaroproblemtiken.
Fokusera på de faktorer som kan påverkas
Alla skolverksamheter behöver utarbeta egna lösningar. Ibland krävs mer genomarbetade orsaksanalyser som i sin tur förutsätter kunskaper om skolfrånvaro, eleven, skolverksamheten och förhållandena runt omkring. Först när vi vet vad vi talar om kan vi upptäcka och värdera vad som är möjligt att göra. Ett enkelt sätt att få syn på sitt handlingsutrymme är att göra en synvända. Vänd på skolfrånvaroproblemen och fundera istället över vad det är som gör att elever väljer att närvara i den undervisning som erbjuds. Fundera över skolverksamhetens undervisning, pedagogiska stödresurser, mentorskap, samarbete med föräldrar, metoder för att upptäcka problem etc. Vårt handlingsutrymme döljer sig i frågan om hur det främjande skolnärvaroarbetet praktiskt ska genomföras.
Läs om Göteborgs stads vägledning för att främja skolnärvaro
Källor:
[1] Wallström & Dyne, (2015).
[2] Attwood & Croll (2006); Vinnerljung, (1998).
[3] Vellos & Vadeboncoeur, (2015); Tyrell, (2005).
[4] Reid, (2010)
[5] Southwell, (2006).
[6] Häggqvist, (2000). Karlberg & Sundell (2004); Attwood & Croll, (2006); Gastic, (2008); Reid, (2008).
[7] T ex Bauman, (2001)
[8] t ex Johannesson, m.fl., (2002); Lindblad, m.fl., (2002); Parding & Berg-Jansson, (2016)
[9] Forsberg, (2008).
[10] Emanuelsson m.fl., (2001); Skott m.fl., (2015).
[11] Emanuelsson m.fl., (2001).
