– Redan på universitetet fick vi med oss hur viktigt barnens förstaspråk är för att lära sig det svenska språket. Samarbetet med forskarna har ökat förståelsen och inspirerat oss till att utveckla undervisningen och hitta nya former för att involvera vårdnadshavare, säger kollegan, förskolläraren Amina Olevic.
Projektet har titeln ”Praktiknära samverkan för utveckling på vetenskaplig grund: Förskolepedagogik i förskolor med språklig mångfald”, och är ett så kallat ULF-projekt. Syftet är att utveckla förskolepedagogiken genom att ta tillvara barnens och vårdnadshavarnas språk, erfarenheter och kompetenser med transspråkande som teoretisk bas.
På förskolan Bergsgårdsgärdet 93 talas det uppemot åtta olika språk i barngruppen – på ytterligare lika många dialekter. Men det som tidigare kunde upplevas som en utmaning för pedagogerna har blivit en pedagogisk tillgång.
Undervisning med språklig medvetenhet
I stället för att se flerspråkighet från ett bristperspektiv låter de barnens förstaspråk ta plats för att skapa kvaliteter i undervisningen.
Pedagogerna utgår från barnens språkliga kompetens. Det ger en undervisning där språken får mötas och samverka. 
– När barnen upptäcker att ord som telefon eller katt sägs olika på olika språk blir de mer språkmedvetna. Det gör att de blir nyfikna på varandra, på vad saker kan heta på kompisarnas språk, vilket förbättrar sammanhållningen i barngruppen, säger Amina Olevic.
I undervisningen med de äldre barnen, 3-5-åringar, utgick pedagogerna från ett tema om familj för att barnen skulle utforska och förstå såväl begreppet familj som egna erfarenheter av språk. Ämnet engagerade, barnen ritade sin familj och gjorde också handdockor. Därefter fick de berätta om familjen på samlingar och dela sina personliga erfarenheter med varandra.
– Förstaspråket är något barnen äger, vilket ger en helt annan tyngd, de vågar uttrycka sig och är stolta över det. De barn som annars varit tysta känner att de faktiskt har kunskaper, om inte på svenska, så på sitt förstaspråk. De upplever att andra lyssnar på dem – att jag räknas in i gruppen – vilket gör något med min självkänsla och identitetsutveckling, säger Naima Zairovic.
Ett konkret exempel på arbetet med transspråkande var arbetet med ett sagotema.
– När vi hade ett sagotema för de äldre barnen fattade jag hur bra arbetssättet är. Ett barn som bara hade hört sagan om Rödluvan på svenska klarade av att översätta den till arabiska för kompisarna, säger Naima Zairovic.
Samarbete med vårdnadshavare
För de yngre barnen, 1-3-åringarna, har pedagogerna använt böcker som ”Den mycket hungriga larven”. Högläsningen sker på svenska och parallellt får barnen höra nyckelord i sagan på sina respektive förstaspråk. Översättningarna har tagits fram i samarbete med vårdnadshavare.
– Oavsett tema är det här ett arbetssätt som genomsyrar allt vårt arbete. Vi lämnar ett formulär till föräldrarna där de skriver vilket språk som talas i hemmet och hur man översätter viktiga ord i texten till deras språk, som i det här fallet äpple, larv eller fjäril, säger Amina Olevic.
Vårdnadshavare involveras också regelbundet i samband med lämning och hämtning. Det kan exempelvis handla om när de små barnen pratar med föräldrar och på förstaspråket namnger en leksak eller något annat. Då upprepar personalen ordet, först på barnets språk och sedan på svenska.
En del föräldrar undrade i början varför barnen skulle använda modersmålet i förskolan.
– Vi berättar för vårdnadshavare hur vi jobbar. Det är viktigt att förklara att förstaspråket är en resurs som gör att barnet lär sig bättre och att det är bra att de fortsätter tala det hemma, säger Naima Zairovic.
När hon och kollegorna förklarar att de vill veta mer om vårdnadshavarnas språk och kultur är det många som känner sig stolta över att få dela med sig av sina erfarenheter, vilket stärker samverkan mellan förskola och hem. Involveringen av föräldrarna är även identitetsutvecklande för barnen och bidrar till att de använder sitt förstaspråk.
Forskningsstöd och kompetensutveckling
Projektet har gett pedagogerna stöd i form av kompetensutveckling och kontinuerliga träffar med forskare och utvecklingsledare. Annika Åkerblom från Göteborgs universitet har tillsammans med lektor Annika Hellberg och utvecklingsledarna Laura Ruz-Haglöf och Karin Ahlström vid Center för skolutveckling ansvarat för fortbildningen.
– Vår roll har varit att stärka kunskaperna om flerspråkighet, ge forskningsbakgrund och stötta pedagogerna i att analysera och utveckla sitt arbetssätt, berättar Laura Ruz-Haglöf.
Naima Zairovic och Amina Olevic har båda tidigare gått kursen Flerspråkighet och interkulturalitet i förskolan, som anordnas i samarbete mellan Center för skolutveckling och Göteborgs universitet.
– Pedagogerna ville bland annat veta hur man skapar bättre samverkan med vårdnadshavare och det är ju något som måste komma från dem själva utifrån deras egna erfarenheter och barngrupper, och där har de kommit väldigt långt, säger Annika Hellberg.
En lärprocess som fortsätter
Att delta i praktiknära forskningsprojekt är en lärandeprocess, som ibland kan skapa frustration, säger Naima Zairovic.
– I början visste vi inte hur vi skulle gå tillväga. Vi förväntade oss att forskare och utvecklingsledare skulle tala om det för oss, innan vi fattade att det var vi som skulle planera och testa hur man kan jobba med barnens förstaspråk i undervisningen.
När projektet nu närmar sig sitt slut, reflekterar pedagogerna snarare över processen än kring resultat.
– Vi strävar efter mål, inte resultat. Arbetet i förskolan är en pågående process som aldrig blir färdig. Men det vi kan se är att barnen vågar använda sitt förstaspråk mer och att det bidragit till större förståelse i undervisningen, vilket i sin tur förstärkt grupptillhörigheten och det enskilda barnets identitetsskapande, säger Amina Olevic.
