– Det finns en risk att systematiken blir viktigare än praktiken. Att vi blir upptagna av att göra rätt utifrån ett protokoll. Samtidigt som eleverna inte lär sig. Den personliga erfarenheten liksom kollektiv praxis på skolan är ofta en tyst kunskap, som bara delvis är formulerad. Men den är mycket betydelsefull, säger hon.

Anette Jahnke är forskare och arbetar som process- och projektledare vid forskningsinstitutet Ifous. Hon har också en bakgrund som lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet. För knappt två år sedan kom hennes bok Beprövad erfarenhet i skolan – Att lita på ett undflyende begrepp, ut. I boken går hon igenom olika perspektiv på beprövad erfarenhet i filosofiska källor, utbildningsvetenskaplig och arbetslivsvetenskaplig forskning, och ställer dem i relation till skolmyndigheternas riktlinjer för hur begreppet ska tolkas i skolan.

Skickliga lärares personliga yrkeskunskap viktig

I Skolverkets texter formuleras beprövad erfarenhet som en aktivitet som lärare och skolverksamheter ska göra. Det är något som ska skapas – utifrån vissa, bestämda krav. Processen behöver vara systematisk, den ska dokumenteras och det ska ske en gemensam prövning i någon form av kollegialt lärande.

Men, menar Jahnke, beprövad erfarenhet kan också ses som skickliga lärares personliga yrkeskunnande. Kunskaper som lärare tillägnar sig genom de olika situationer de möter i undervisningen. Här refererar hon bland annat till Claes Nilholm, professor i pedagogik vid Uppsala universitet, som skriver:

”Lärare har erfarenhet som de själva kan ha funnit vara fungerande eller som de i diskussioner tillsammans med kollegor funnit lovvärda. Om lärare inte kan hitta färdiga lösningar på alla situationer och inte heller kan dokumentera erfarenhet av alla möjliga händelser (och vem tror att de kan det?) bör betydelsen av dessa typer av beprövad erfarenhet erkännas som en viktig grund för skolans arbete.” *

Praxis – kollektiv kunskap som växer fram på skolor

Samtidigt finns också en kollektiv kunskap som lärare lutar sig mot i sin dagliga undervisning. Handlingsmönster eller praxis som växer fram lokalt på skolor, eller i informellt utbyte med kollegor på andra skolor. Mönster som faktiskt gör att elever lär sig. Men i skolmyndigheternas texter nämns begreppet praxis sällan, och tycks heller inte betraktas som kunskap med tillräckligt hög kvalitet för att anses beprövad, konstaterar hon.

Anette Jahnkes slutsats blir att Skolverkets tolkning av begreppet kan leda till felprioriteringar i hur skolor och skolhuvudmän använder lärares tid. Det kan bli en obalans mellan resurserna skolan lägger på att utföra arbetet – och på att utveckla det.

Risk att prioritera fel

– Jag tror att man får vara vaksam om man vill få skickliga lärare som genomför undervisning så eleverna lär sig. Det finns dåliga forskningsresultat, dåliga utvecklingsarbeten och dålig praxis på lokal nivå. Man lurar sig själv om man lägger allt fokus på systematik och dokumentation utifrån en snäv definition av beprövad erfarenhet. Alla kunskapskällor kan svikta. Vi behöver flera olika kunskapskällor, säger Anette Jahnke.

Det är viktigt att lärare får möjlighet att utveckla olika typer av kunskap i sitt arbete, menar hon. Skolor och huvudmän behöver ge lärare möjlighet till olika former av lärande, både icke-formellt och formellt. Hon efterlyser att staten ska prioritera också detta, och sätter fokus på möjligheten för lärare och andra grupper i skolan att nå yrkesskicklighet. Och det kräver att det finns tid och utrymme i det dagliga arbetet.

Lärare behöver möjlighet till olika typer av lärande

– Jag tror att lärare behöver tid och möjlighet att lära av sina elever i sina klassrum. Att lärare verkligen får tid att tänka mellan lektionerna, och utbyta tankar med någon annan kollega. Att det finns luft i schemat, tid att skriva ner sina tankar, att ”logga sig själv”. Det är när vi börjar nöta våra erfarenheter som vi kan bli klokare.

Även när det gäller utveckling av kollektiv praxis behöver lärare få tid att prata med varandra om eleverna och om undervisningen, menar hon. ”Inte bara på en fast tid varje torsdag.”

– Vi får inte svälta bort tiden för reflektionen – det är där praxis och den personliga erfarenheten lever.

Begreppet överfört från hälso- och sjukvård

Sedan 2010 säger skollagens portalparagraf att all utbildning och undervisning ska vila på vetenskaplig grund – och beprövad erfarenhet. Vad vetenskaplig kunskap och forskning är finns en ganska tydlig och gemensam bild av i samhället, där högskolor och universitet av tradition har detta som sitt uppdrag. Det finns kända ramar för när kunskap ska anses vara vetenskapligt prövad eller evidensbaserad.

Men kravet att utbildningen också ska vila på beprövad erfarenhet är inte enkelt att tolka och översätta till konkret görande i förskolan och skolan. Inom hälso- och sjukvården har begreppet använts i över tvåhundra år, och sedan slutet av 1900-talet spred det sig till annan offentlig verksamhet inom exempelvis miljövård, socialt arbete, skola och högskola. Inom alla dessa verksamheter har man behövt anpassa definitionerna av vad beprövad erfarenhet är, och hur det kan användas, till de olika verksamheternas uppdrag och förutsättningar.

Arbetslivsforskning ger fler perspektiv

Vad var det då som väckte Anette Jahnkes intresse för att djupdyka i hur skolans värld tolkar begreppet? Ja, förklaringen ligger, enligt henne själv, i hennes ”dubbla” bakgrund inom arbetslivsforskning och arbete med rektorsutbildning och skolutveckling.

– Både inom rektorsutbildningen och inom Ifous arbetar man jättemycket med att skolan ska uppfylla skollagens krav på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Inom arbetslivsforskning, som grundar sig mycket på filosofi, handlar det mycket om de professionellas praktiska kunskap. Jag har mött många yrkesgrupper, bland andra läkare, ingenjörer, operasångare med flera, och har med mig ett annat perspektiv på arbete och yrkesutövning. Skolan är bara en av många verksamheter.

När hon för några år sedan började läsa in sig på vad Skolverket, Skolforskninginstitutet, SPSM med flera skolmyndigheter skriver om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet blev hon ganska förvirrad.

“Erfarenheten gör att jag kan utföra mitt jobb”

– Jag upptäckte att jag inte förstod var Skolverket egentligen säger. Och jag såg att skolmyndigheterna skrev lite olika allihop. Skolverket skrev inte om beprövad erfarenhet som ett substantiv, utan som en aktivitet som skulle utföras. Som om den inte fanns. I min värld är det erfarenheten som gör att jag kan utföra mitt jobb – den är betydelsefull. Krocken mellan skolans värld och andra världar var stor. Så jag ville reda ut det, det var viktigt både för mig och för andra. Så då blev det en bok.

Hur staten formulerar sig påverkar skolor och lärare, och det är ett viktigt skäl till att frågan behöver diskuteras och analyseras, menar hon.

– Maskineriet runt omkring tuggar på och vill fylla begreppen med innehåll. Både Skolverket och huvudmännen börjar fylla det med innehåll, och det påverkar arbetet i skolorna. Jag tror att skolor hanterar detta väldigt olika. Det finns de som springer på det vetenskapliga spåret och lägger stort fokus på utvecklingsarbete som följer de uppsatta kraven på systematik och dokumentation.

Skolverket har justerat sina krav

Sedan hon skrev boken har Skolverket dock justerat kraven för att erfarenhet ska betraktas som beprövad och anses ha tillräckligt god kvalitet. Olika myndigheter har över tid också blivit mer samstämmiga i sina definitioner. En skillnad i Skolverkets nuvarande skrivningar,  jämfört med tidigare, är att det inte ställs samma krav på att erfarenheter ska vara granskade och diskuterade av många professionella för att anses beprövade. Idag nöjer man sig med att erfarenheten ska vara delad ”med andra”.

”För att erfarenhet ska kunna kallas beprövad ska undervisningen eller verksamheten problematiseras och prövas på ett strukturerat sätt. För att få syn på det som görs och vad det leder till ska arbetet dokumenteras i någon form. Dokumentationen gör också att arbetet kan diskuteras med andra och spridas vidare. (…) Genom att granskningen görs gemensamt i kollegiala sammanhang blir det också möjligt att utmana det invanda och lyfta fram nya perspektiv. Det är inte antalet personer som är det viktiga för granskningen, utan hur man går till väga. (Källa: Skolverkets hemsida)

“Ingen kunskapskälla är automatiskt bättre”

I de sammanhang Anette Jahnke verkar har hon upplevt en viss trötthet bland lärare och rektorer, när utvecklingsarbete man gör faktiskt inte alltid påverkar eleverna positivt. Med sin bok, och de debattartiklar hon också publicerat, vill hon påminna om betydelsen av den yrkeskunskap lärare och skolverksamheter bygger upp i sitt dagliga görande.

– Generellt sett i skolsverige är det väldigt mycket initiativ som kommer uppifrån, inte inifrån skolorna. Man förväntas göra väldigt mycket olika ”lyft” och delta i praktinära forskningsprojekt . Vi hamnar i att vi vill göra rätt, för någon annan. Det märker jag i de projekt jag jobbar med tillsammans med lärare och rektorer. Där kommer ofta frågan om när man ska ”rapportera” arbetet.

Boken kan ge tankeverktyg

Hon varnar för att hamna i tänkandet: Var är modulen – där all kunskap finns färdig? För barnens och elevernas skull är det fortsatt viktigt att lärare hämtar kunskap från fler kunskapskällor.

– Min erfarenhet är att de flesta lärare är väldigt intresserade av sina elever och av att undervisa. Man blir genuint nyfiken exempelvis när samma undervisning ger olika resultat för eleverna. Många har en inre drivkraft, och det tror jag ofta är orsaken till att man vill vara lärare. Men att vara lärare kan också vara läskigt och hotfullt, att man behöver stå till svars för resultaten av sin undervisning. Då kan det kännas tryggare att kunna säga, jo, men jag undervisar utifrån en vetenskaplig metod.

Hon hoppas att lärare och rektorer kan använda hennes bok som ett tankeverktyg – för att få syn på kunskap som är viktig, att använda och att utveckla.

– Den ena kunskapskällan är inte automatiskt bättre än annan – om vi vill få eleverna att lära sig det vi vill.

“Använd både tyst och högljudd kunskap – av god kvalitet”

Att beprövad erfarenhet är ett begrepp som kan tolkas på många olika sätt blir tydligt i Anette Jahnkes bok. Den definition hon själv landar i är att låta beprövad erfarenhet vara ett spektrum av kunskapskällor – alla lika värdefulla – som utbildningen kan vila på, tillsammans med kunskap från vetenskapliga studier.

– Genom att låta beprövad erfarenhet inkludera både tyst och högljudd kunskap av hög kvalitet ökar sannolikheten att varje elev lär sig det vi avser. Då kan vi sida vid sida använda både djupt kontextbunden kunskap och nya upptäcker gjorda i systematiska studier, på ett klokt sätt.

Hon föreslår att varje skola börjar med att analysera vilka kunskapskällor man använder och erkänner när man arbetar. Hur används källorna? Är det någon källa man helt bortsett ifrån? Är det några av kunskapskällorna som skulle behöva fyllas på och utvecklas?

Skolor har olika behov

– Det kan ju vara stora variationer mellan skolor och deras behov – jämför till exempel Hvitfeldtska gymnasiet som funnits sen 1647 och nybyggda Lundbyskolan som precis startat. Den ena har en praxis med många år på nacken, den andra måste bygga en praxis.

Organisatoriskt ser hon att det krävs såväl schemalagd fast tid för samarbete mellan lärare, som tid mellan lektioner för egna reflektioner och möjlighet att anteckna tankar, men också tid där lärare kan kort stämma av eller till exempel titta in till varannan på en lektion.

– Sen vet jag också skolor som helt överlämnat ”makten” åt lärarna att själva ta ansvar för hur, när och med vem de behöver samarbeta samtidigt som rektor noga följer elevernas kunskapsutveckling och att undervisningen får önskad effekt.

* Claes Nilholms blogg, 20 februari 2017, Risk för grund vetenskap och berövad erfarenhet. Hämtad från https://mp.uu.se/web/claes-nilholms-blogg/start/-/blogs/risk-for-grund-vetenskap-och-berovad-erfarenhet

Läs mer

Beprövad erfarenhet i skolan. Att lita på ett undflyende begrepp, Anette Jahnke (Natur och Kultur 2022)

Text: Pernilla Lorentzson Porträttfoto: Indra Arnborg