Vad ser du att din profession kan tillföra i den samlade elevhälsans främjande och förebyggande uppdrag?
– Den pedagogiska kompetensen. Jag är ny i det här uppdraget sedan ett år tillbaka och håller på att utbilda mig samtidigt. Men jag har jobbat i grundsärskolan i tio-elva år innan dess och den kompetensen har jag stor nytta av i mitt nuvarande uppdrag. Det handlar om struktur och tydlighet, och när man jobbar i grundsärskolan handlar det också om att främja det som fungerar, skapa möjligheter och samtidigt förebygga hinder. Det är de bitarna jag jobbar med nu också när vi har möten med lärarna, vid till exempel handledningstillfällen, EHM-möten och så vidare. Vi lägger fokus på hur elevgruppen fungerar och vad vi kan göra för att främja det som fungerar.
Vilka förutsättningar är viktiga för att elevhälsoarbetet ska fungera bra, så att det stödjer alla elevers utveckling mot utbildningens mål?
– Vi i elevhälsan behöver ha ett nära samarbete. Vi behöver kunna stöta och blöta tankar med varandra, vara ett bollplank. Vi kan se utmaningarna från olika synvinklar – från det psykologiska, medicinska och sociala, och vi behöver också bolla med rektorerna, och ibland även skolläkare. Det är också viktigt att vi har inplanerade möten med arbetslagen, EHM, där fokus ligger på gruppen (klassen). Vi kan inte helt komma ifrån individarbetet, men behöver ha mer fokus på gruppen för att få det att fungera.
Kan du berätta om dina egna erfarenheter av väl fungerande elevhälsoarbete? Utveckla gärna hur arbetet var organiserat, hur processerna såg ut för att skapa ett starkt team med en gemensam grund i uppdraget, men där allas olika professioner tas tillvara?
– Det sätt vi jobbar med EHM, elevhälsomöten, fungerar bra. Man träffar arbetslaget två gånger per termin under en och en halv timme. Varje möte börjar med att en person i taget från arbetslaget får prata i cirka fem minuter, med fokus på gruppen. Övriga deltagare från arbetslaget och elevhälsan sitter då och lyssnar, och var femte minut går ordet vidare till en annan deltagare. När alla i arbetslaget har pratat är det dags för elevhälsan att reflektera över det som sagts, och dela med sig av sina tankar och frågor som kan ha väckts. Arbetslaget sitter tysta och lyssnar, medan elevhälsan reflekterar i fem-tio minuter. Efter det släpps alla in i samtalet och vi har en dialog om hur arbetslaget uppfattade elevhälsans reflektioner, de kan ställa frågor och be om förtydliganden. Sedan bestämmer vi ett eller flera fokusområden som vi fortsätter att prata om/jobba med. Fokusområdet kan variera – det beror helt på arbetslaget eller elevgruppen. Ibland skapas uppdrag till någon i elevhälsan eller arbetslaget, och i så fall börjar vi nästa möte med att följa upp det. Det är också viktigt att pedagogerna beskriver nuläget, så att det inte blir för många tillbakablickar till det som har varit. ”Hur är det just nu och hur går vi framåt?” är det viktiga.
Hur ser du på rektors roll som ledare för den samlade elevhälsan? Vad är viktigast i den rollen?
– Jag tänker att det är viktigt att rektor, som är ledare för den samlade elevhälsan, lyssnar in alla professioner innan man fattar ett beslut. Rektorn behöver även vara lyhörd så att alla kan vara delaktiga. Om vi till exempel “brottas” med ett elevärende kan hindren finnas på olika ställen – handlar det om skolan? Det sociala? Är det medicinskt eller psykologiskt? Det kommer alltid vara olika professioner som är mer delaktiga än andra i de olika elevärendena och rektorn behöver få en helhetsbild.
Hur väl känner pedagoger och skolledare överlag till vilken kompetens och kunskap din profession har och hur den kan nyttjas i det främjande och förebyggande arbetet?
– Det som kanske inte är tydligt är specialpedagogens och speciallärarens roll – det kan bli en förväxling däremellan. På en skola är det bra om båda professionerna finns. Jag tror det kan bli en syn på specialpedagogen som en person som ska fixa och lösa specifika problem, men specialpedagogens roll handlar mer om att få en övergripande bild. Det handlar inte bara om att jobba med en specifik individ till exempel, utan om en individ har behov kan vi förändra hela miljöer för en grupp, och i och med det ge individen fler möjligheter.
– Specialläraren jobbar mer med eleverna, medan specialpedagogen jobbar mer med grupp, med pedagoger och ger handledning samt agerar bollplank. Det beror självklart också på vilken person man själv är och var man lägger sitt fokus. Eftersom jag är ny i min roll så ligger mitt fokus på gruppen, hur kan vi påverka lärmiljön så att alla elever får möjlighet att lära och tillgodose fler elevers behov genom strukturer och tydlighet – till exempel genom bildstöd som skapar tydlighet.
Om du fick föreslå insatser för att utveckla elevhälsan – på lokal skolnivå respektive på hela stadennivå: Vilka insatser skulle du satsa på främst?
– Ett långsiktigt arbete. Vi själva har ett långsiktigt arbete med PALS, som är ett värdegrundsarbete. PALS är en skolmodell som det tar mellan tre och fem år att implementera och som vi har arbetat med i två år nu. Vi jobbar med förhållningssätt och bemötande och att skapa goda relationer. Vi har fastställt tydliga regler, eller snarare är det förväntade beteenden, på skolans olika områden/arenor och skapar på så vis en samsyn.
– Det gäller att all personal är med på detta från början. Vi har hållit på i två år och kommit ganska långt i arbetet, men det gäller att få med alla. Det handlar mycket om att jobba med sig själv och diskutera, och kanske att man då omvärderar sitt sätt att tänka i samtal med andra. Vi försöker lägga fokus på det som är bra och det ligger på oss vuxna i skolan att kunna se det och inte komma in i en negativ spiral och bara se hindren. Vi ska se vad som är bra och fungerar. Det ska vi uppmärksamma med positiv förstärkning.
– Under de här två åren ser jag att det har blivit en annan stämning på skolan, även om vi har en del kvar att jobba med. Det gäller att ha det fortlöpande hela året. Vi känner till de gemensamma reglerna/ förväntade beteenden för skolans olika arenor, vad som gäller till exempel på skolgården och i klassrummet, och då kan personalen vara trygg med att ha samma förhållningssätt till eleverna. I arbetet med att ta fram de förväntade beteendena har eleverna också varit delaktiga.
– Vi har fått avsätta tid för detta arbete och man måste vara beredd att satsa den tiden, för det är ett långsiktigt värdegrundsarbete som kräver tid. Det gynnar framtiden – även om vi får lägga annat åt sidan just nu. Det är inte alltid vi håller med varandra på skolan – alla kan tycka olika, men om vi gemensamt har bestämt hur vi ska arbeta, så är det det som gäller. PALS är en strukturerad modell att jobba efter, där vi dessutom får handledning från Närhälsan. Det är ett ihärdigt arbete som måste pågå – ett arbete jag tror man vinner på i slutändan.
