Tydliggörande pedagogik stöttar elevgrupper med varierad teoretisk begåvning

Gemensamt för elever i anpassad grundskola är att de har en intellektuell funktionsnedsättning. Det innebär att de har ett mer begränsat abstrakt tänkande och förmåga att planera och lösa problem. Undervisningen och lärmiljön behöver därför anpassas för att skapa bästa förutsättningar för lärande.

– Hur din intellektuella funktionsnedsättning utvecklas beror på stimulansen från det du har runt omkring dig, människor och miljöer, skola, kompisar, på vilket sätt du får möjlighet att ta in ny kunskap och utvecklas, säger Victoria Kurlberg-Sagman, som undervisar i högstadiet på Kannebäcksskolan.

I den anpassade grundskoleklassen för årskurs 4-6 på Påvelundsskolan, där Linda undervisar, är alla elever delvis integrerade i en grundskoleklass. De deltar tillsammans med grundskoleklassen på vissa lektioner, oftast i de praktisk-estetiska ämnena och idrott.

– De är med på de lektioner som blir meningsfulla och hanterbara för den enskilda eleven. När de har teoretiska ämnen kommer de till mig i den anpassade grundskolan och får sin undervisning. Där får de en miljö som möjliggör utveckling i de teoretiska ämnena på ett mer rättvist sätt, säger Linda Krogerus.

NPF påverkar lärandet

Oftast har eleverna också andra utmaningar och sårbarheter som kan påverka lärandet. Det kan vara en språkstörning eller ett neuropsykiatriskt funktionshinder, som autism.

– I min elevgrupp är det oftare det neuropsykiatriska funktionshindret som ”stör” mer än den intellektuella funktionsnedsättningen, nämligen att kunna rikta uppmärksamhet, hålla uppmärksamhet och vara fokuserad, och det påverkar inlärningen. Då måste jag hitta vägar att komma förbi det, fånga eleven på ett annat sätt och väcka nyfikenhet, säger Linda Krogerus.

Arbetar på individnivå

Klasserna är mindre i den anpassade grundskolan och lärarna arbetar mer på individnivå än i andra grundskoleklasser.

– Som pedagog behöver jag lära känna individen. Vilken nivå just du befinner dig på och vad jag kan göra för att hjälpa dig att utvecklas i det vi ska jobba med eller det till det målet vi ska nå. Där är ju relationer jätteviktigt, att skapa trygghet i varandra, att ha roligt tillsammans. Att få lov att göra misstag, att lära sig av misstagen och använda det för att sedan bygga vidare, säger Victoria Kurlberg-Sagman.

Miljön i hennes och Lindas klassrum är rensade från intryck för att underlätta för eleverna att fokusera på det som ska läras.

– Där finns inga saker på väggarna som inte har med undervisningen att göra, utan endast det som är viktigt för stunden, som exempelvis schemat för dagen, säger hon.

Förbereder eleverna med material och lektionsplan

Inför varje lektion skriver de upp lektionsplaneringen i punktform på whiteboard-tavlan.

– När eleven kommer in att klassrummet förmedlar det ett lugn och en förutsägbarhet. Materialet som eleverna ska arbeta med under lektionen ligger också framme på deras bänkar från start. Det kan vara till exempel matteboken och sedan står det också i lektionsplaneringen att i steg två ska du jobba med matteboken och med det här materialet, säger Linda Krogerus.

Använder flera sinnen i kommunikationen

I sin undervisning arbetar Linda mycket multimodalt, för att ge eleverna möjlighet att använda så många sinnen som möjligt.

– Om det är någonting viktigt jag vill framföra så ska jag använda minst två kanaler och minst två sinnen. Jag jobbar mycket med att fånga elevernas uppmärksamhet, till exempel att jag introducerar ett nytt tema i en hemlig låda. Jag skakar lådan och säger: Så här låter det nya temat!  Vi börjar med att bara lyssna. Vad kan det vara? Och så får eleverna gissa lite. Lådan har ett hål där man kan sticka in handen och känna, då jobbar vi med det taktila, säger hon.

Svårare att förstå sociala koder

Det finns elever med intellektuell funktionsnedsättning som är helt integrerade i grundskolan, och alltså enbart tillhör sin grundskoleklass. Det brukar fungera bra när eleverna är yngre och går i lågstadiet, men är svårare att få till på mellanstadiet och högstadiet, förklarar Victoria.

– Dels går det fortare i undervisningen, men det är också ett mer omfattande stoff att bearbeta. Redan på mellanstadiet blir de sociala koderna blir svårare att knäcka. Man hänger inte riktigt med i snacket. Man vill kanske leka, men det vill inte de andra eleverna längre i fyran och femman. Och då blir det väldigt lätt att hamna utanför och inte bli delaktig, om man inte får stöd, säger hon.

Anpassningar gynnar alla elever

Samtidigt ser hon att det finns många anpassningar en grundskollärare kan göra för hela elevgruppen som elever med IF har nytta av. Det handlar mycket om anpassningar som skapar trygghet och förutsägbarhet, så att eleverna i förväg vet vad som ska hända. Att exempelvis tydligt kommunicera hur länge eleven ska hålla på med en uppgift, och när uppgiften kan betraktas som färdig.

– En sådan typ av struktur för hela gruppen gör att läraren inte måste göra individuella anpassningar, och det sparar lärarens tid. Några elever behöver det mer, men alla gynnas av det, säger Victoria Kurlberg-Sagman.

Att låta alla elever i klassen arbeta med samma ämne under lektionerna är positivt och inkluderande, men de vill poängtera att uppgifterna måste anpassas på olika nivåer, så att kraven på arbetsgång och slutprodukt är olika. Både Victoria och Linda ser många fördelar med att deras elever får sin undervisning dels i grundskoleklasser, dels i en klass inom anpassad grundskola.

– Det blir en rimlig och mer rättvis bedömning.

Erfarenheten ger trygghet i ledarskapet

När Linda och Victoria funderar över sitt eget ledarskap lyfter de båda fram struktur, trygghet och att bygga relationer som de viktigaste ledstjärnorna. Under sin tid som lärare har Victoria Kurlberg-Sagman förändrat och utvecklat sin undervisning ganska mycket.

– Jag hade många föreställningar när jag blev klar som lärare, ”så här ska jag göra och det här tror jag på”. Men det visade sig att det inte fungerar. Jag mötte en annan verklighet än den jag hade läst om i boken på lärarhögskolan. Så den stora skillnaden idag är tryggheten i att jag har prövat. Jag har fått utvärdera min roll som lärare och mitt bemötande till eleverna, säger hon.

Erfarenheten har gjort att läraryrket har på vissa sätt blivit roligare, säger Linda Krogerus.

– Den stora skillnaden nu jämfört med när jag var ny är att jag vågar vara mer närvarande, att jag vågar släppa manuset och min undervisningsplanering mycket mer än jag gjorde i början. Att verkligen vara nära eleven och fånga upp vad eleverna har att säga, och när det passar i sammanhanget kunna spinna vidare på det.

Victoria instämmer i att hon med tiden blivit modigare och tryggare i sin ledarroll.

– Det är en trygghet i att inte låta vägen till målet vara förutbestämt, även om målet är förutbestämt. Vad ska våra elever lära sig? Det står klart och tydligt, men vägen dit är inte självklar.