Statens medieråd har nyligen kommit ut med en rapport, Främjande av medie- och informationskunnighet i Sverige, som grundar sig i en kartläggning av MIK-främjande aktörer i landet. Som MIK-aktörer räknas framför allt myndigheter och allmännyttiga organisationer som ser en MIK-koppling i sitt arbete.
Ofta upplever jag att dessa mediemyndigheter, som arbetar för att förstärka förutsättningar för högkvalitativt klassrumsarbete, kan kännas väldigt långt borta för enstaka lärare.
Då jag själv är anställd på en myndighet som inte direkt arbetar mot målgruppen lärare – Nordicom, centrum för nordisk medieforskning – upplever jag det särskilt svårt att förklara vad vi då egentligen gör och hur vi kan hjälpa till när det gäller att undervisa i ämnesområdet MIK.
På högskolekursen Medie- och informationskunnighet i skolan vid Högskolan i Borås, där jag än återigen medverkade som inbjuden gästföreläsare, fick jag tillfälle att reflektera kring detta: hur skulle man egentligen kunna visualisera olika MIK-aktörer? Hur skulle jag beskriva Nordicoms roll för lärare och bibliotekarier?
Att utforska kopplingarna mellan det MIK-främjande fältet och MIK-forskningsområdet är en del av ett pågående arbete som jag engagerar mig i just nu, men rent spontant kom jag på en modell som visas i bilden. Låt mig förklara hur jag tänker.
Pedagogen i centrum
I centrum står pedagogen, eller den enskilda professionella som har som uppgift att främja MIK. Hen, befintlig på mikronivå, omges av olika sfärer på olika abstraktionsnivåer. På mellan- eller mesonivån (2–3) finns två olika sorter av MIK-fråmjande organisationer, medan makronivån (4) består av beslutsfattarna.
Politikens uppgift är besluta vilka riktningar som ska följas: om MIK är viktigt, eller digital litteracitet eller desinformation eller artificiell intelligens, eller något annat. Men de har ingen färdig lösning på hur allt ska pedagogiseras och läras ut. Gränsen mellan politiken och de övriga sfärerna är dessutom fast; politikerna får inte blanda sig in i aktörernas arbete på mesonivån.
Nivå-2-organisationer är praktiknära aktörer som jobbar närmast pedagogen och tar fram pedagogiskt material, lärarhandledningar, läroböcker, övrningsmaterial och övriga pedagogiska resurser som går att direkt ta in i klassrummet. Digiteket (på uppdrag av Kungliga Biblioteket [KB]), Utbildningsradion (UR) och Svenska Filminstitutet är exempel; läraren kan ta hjälp av deras webbmaterial, tjänster och möjligheter för nätverkande.
Nivå-3 organisationer är policynära aktörer som skapar ramverk, koncept och teorier samt genomför omvärldsbevakning med syfte att syntetisera ny kunskap. På detta vis skapar de material för underlag av pedagogisk verksamhet och politiska beslut. Deras material går ofta inte direkt att omsätta i praktiken utan kräver analys och tolkning samt en färdighet att kunna ta konsekvenser. Nordicom, men också alla universitet, Skolverket, Konsumentverket, eller Europarådet och UNESCO, är sådana MIK-aktörer.
Många organisationer, som KB eller Skolverket, rör sig både på nivå 2 och 3. De har därmed ett brett verksamhetsområde som sträcker sig från det praktik- till det policyrelevanta arbetet.
Att vidga vyer
Med denna modell blir det tydligt varför många lärare och bibliotekarier, eller studenter i respektive områden, i allmänhet inte känner till eller har någon nära koppling i sitt dagliga arbete till organisationer som håller sig främst på nivå-3, inklusive universiteten. På högskolekurser får de dock tillfälle att vidga sina vyer och förkovra sig i de policynära MIK-aktörers arbete. När de förstår kopplingar mellan de olika sfärerna som visas i bilden blir det lättare att inse hur allt MIK-arbete hör ihop och bildar en sorts ekologi.
Samtidigt – vilket gäller även mig – bör inga MIK-aktörer utanför mikronivån glömma bort pedagogen som konkret brottas med utmaningarna hur man kan stötta alla elever, oavsett bakgrund, i deras förhållande till ett medielandskap som blir alltmer komplext och svårt att överblicka.
