Undervisning som gör skillnad…

Förra veckan hittade jag tillbaka till en bok som jag läst förut men som nu kändes angelägen att läsa igen då jag under den senaste tiden funderat mycket över när lektioner blir bra (ger effekt) och mindre bra (ger mindre synbar effekt). Vad är det egentligen som spelar roll? Varför hittar vi ibland helt rätt och ibland inte? Boken heter Få det att fastna och är skriven av Shanna Schwartz (Daidalos förlag).

Prata om det som är svårt

I förordet berättar Shanna om när hon kom ny till Teachers College och var med på ett första möte där Lucy Calkins och andra lärarutvecklare satt och diskuterade undervisning. Lucy Calkins, som är grundaren av Teachers College, tycktes gilla när hon fick kritik och uppmuntrade till starka åsikter runt bordet. Efteråt gick hon fram till Shanna och sa: “Det är så här vi lär oss. Vi letar efter problemen, de svåra bitarna, och så pratar vi och diskuterar och lyssnar och pratar lite till. Du kommer att förstå.” Jag tänker genast att ett sådant förhållningssätt verkligen kan kallas för kollegialt lärande, det kanske mest populära begreppet inom skolvärlden just nu. Det är sällan vi kommer dit. Vi utbyter ofta idéer och lektioner, men vågar vi blotta oss och prata om det som är svårt, fungerar mindre bra eller det som vi inte tycker att eleverna lär sig trots att vi lärt ut det? Jag tror att vi lärare behöver bli mycket bättre på det.

Så fastnar kunskaper

I boken ges fyra exempel på “klistrighetsprinciper” som kort kan sammanfattas så här:

• För att kunskaper ska kunna fastna måste barn undervisas om sådant de är redo att lära sig.
• Barn lär sig bäst när de är engagerade och aktiva i sitt eget lärande.
• Vi behöver skapa konkreta representationer av det som vi undervisar om och som hjälper barnen när de ska använda sina nya kunskaper.
• Barn lär sig genom – och älskar – upprepning.

Hur vet vi då vad eleverna är redo att lära sig? Genom att slå fast vad de klarar just nu med lite hjälp eller repetition kan vi lista ut vad vi behöver undervisa om. Gör vi alltid det? Har vi skannat av klassen i till exempel vägledande samtal under deras läsning och antecknat vad vi i dessa samtal undervisat om, är det ganska lätt att se vad som kan vara en aktuell minilektion. Minilektionen har ju sedan i sig en mycket stark stödstruktur: vi knyter an till tidigare kunskap, lär ut en ny färdighet/strategi, hjälper barnen att testa den med hjälp av läraren och sina klasskamrater. Först efter minilektionen är det sedan dags för självständigt arbete (ofta med stöd av t ex en instruktionskarta).

Vad är barnen redo att lära sig?

Men hur ofta hamnar vi inte i tankar som till exempel: “Jag har lärt ut att en berättelse har en början, en mitt och ett slut. Då är det dags att lära ut punkt och stor bokstav” utan att verkligen studera elevernas texter och samtala med dem när de skriver? Det är kanske inte alls där eleverna befinner sig?

Shanna skriver: “Ofta slår läroplanerna fast vad barn ska ha lärt sig (till exempel vid läsårets slut), och även om det kan vara bra att ha ett mål att sikta mot kan det också vara distraherande. Undervisningen bör nämligen först och främst utformas med hänsyn till vad de specifika barnen är redo att lära sig. När det innehåll och de färdigheter som vi ska undervisa om inte svarar mot det som majoriteten av eleverna är redo att lära sig uppstår stora problem.” Visst låter det självklart? Men med de kartläggningar, bedömningsstöd och redovisningar av resultat som smugit sig in i skolans värld på senare år (och ja, det finns fördelar med detta också) är det lätt att stressa iväg för snabbt. Det upplever i alla fall jag som jobbar i ett område där de flesta elever ännu inte blivit naturligt intresserade av bokstäver när de börjar i ettan. Det blir oerhört mycket som ska nötas in under ett skolår jämfört med elever i den skola jag arbetade förut (i ett helt annat område i Göteborg).

Olika sätt att lära ut en strategi

Jag skulle gärna skriva mer om var och en av de här fyra “klistrighetsprinciperna” men inser att inlägget i så fall blir för långt. Vi hoppar till den sista: Barn lär sig genom – och älskar – upprepning. Tyvärr är det inte så enkelt som att bara upprepa sig på samma sätt, tänk vad skönt det skulle vara…. Shanna skriver istället: “Framgångsrik upprepning i klassrummet måste vara något annat än att upprepa samma lektion.” Ett förslag som ges i boken är att vi som lärare gör upp en lista över olika sätt att lära ut en strategi. Hur många sätt kan du komma på för att till exempel lära ut att göra mellanrum mellan orden? Att tillsammans med kollegorna göra upp sådana listor eller “kunskapsstegar” kan ju vara ett förslag. Däremot är givetvis upprepning genom struktur i klassrummet en trygghet för eleverna och något som bör upprepas hela tiden. Att jobba med workshopmodell och minilektioner som följer samma mönster hjälper eleverna att förutse hur undervisningen ska se ut och de kan lättare fokusera på just det som lärs ut. I boken kan man också läsa om vikten av att hjälpa eleverna att föra över kunskap mellan ämnena under hela skoldagen, något som självklart är lättare i lågstadiet där läraren troligtvis träffar samma elevgrupp i flera ämnen.

Min bästa och minst lyckade minilektion

Jag rekommenderar verkligen denna bok om du är intresserad av TCRWP-undervisning eller läs- och skrivundervisning. I boken ges bara exempel från skrivundervisning men det går lätt att applicera tankarna på fler ämnen och områden. När jag nu har läst boken igen, jag tror att det blev min tredje genomläsning, funderade jag på vilken som varit min bästa och minst lyckade minilektion hittills i år. Den som gett mest effekt var nog i början på läsåret när eleverna skrev korta stunder (berättelser om sitt eget liv). Många tvivlade på sin förmåga, tyckte att de inte kunde skriva och ville att vi lärare skulle skriva meningar och att de sedan skulle skriva av. Då hade vi (jag vet faktiskt inte om det var jag eller kollegan som jag jobbar en del i samma klass tillsammans med) en lektion om att märka ut ord som de redan kunde skriva i bilderna (t ex sitt namn, mamma, ICA osv) och rita pilar. Det gav en härlig effekt och för många elever växte självförtroendet rejält. Läsårets minilektion med sämst effekt hittills kan vara en som jag hade i en årskurs tre, där undervisningspoängen var att leta upp expertord i faktatexter. Den blev inte bra alls just därför att jag inte hade koll på var eleverna befann sig.

Vilken är din bästa lektion hittills i år och varför blev just den så bra?

Tack för att du läste!