Alla barn förtjänar att känna sig representerade i litteratur och i kultur. Det är viktigt att alla får se andra som liknar dem i den litteratur som vi högläser, eventuellt köper in som läromedel, ställer i hyllorna i skolans bibliotek och så vidare. För oss som jobbar i stadens segregerade områden är den uppgiften inte lika lätt som i övriga skolor. Det finns helt enkelt för få böcker där barn med olika hudfärg, namn och språk finns representerade. Det är i alla fall min personliga uppfattning. Men det är ju egentligen precis lika viktigt att barn i skolor där de flesta har “typiska svenska namn” och är födda här får ta del av den litteratur jag pratar om.
Jag har inspirerats mycket av det här videoklippet där Rudine Sims Bishop (professor vid Ohio State University) förklarar det så här :
Betyder det då att vi ska välja bort all annan litteratur? Nej, självklart inte men perspektivet är viktigt att ha med sig tänker jag. Det går att inkludera alla barn i en bok som Emil i Lönneberga genom att till exempel låta barnen berätta om vanliga maträtter i sina kulturer när Emil äter palt. Eller att bjuda in barnen att säga godnatt på alla språk som finns i klassen när vi läser Godnatt Alfons Åberg. Möjligheterna är många och en sådan liten sak kan göra mycket för våra elevers självkänsla. Jag har ännu inte mött en elev som inte skiner upp av stolthet när de får berätta om sitt/sina språk och sin kultur.
I min klass införde jag uttrycken “spegel” och “fönster” för att uppmärksamma eleverna ännu mer på hur mycket vi kan få ut av och lära oss om andra, genom att läsa böcker. Men också i ett större perspektiv: hur viktigt är det inte att vi lär oss att sätta sig in i andra människors liv? Kanske kan vi då också förstå att vi faktiskt är rätt lika innerst inne oavsett hudfärg, kultur, land och namn?
Jag har först modellerat (visat hur jag tänker när jag högläser genom att tänka högt) kring begreppen. Ibland har jag sagt ungefär så här “Åh vad jag känner igen mig här, precis så där har jag också känt/tänkt/gjort” och ibland något i stil med: “Vad spännande, det där har jag aldrig gjort/känt/varit med om, nu får jag lära mig något nytt” och kanske något som: “Nu förstår jag den här karaktären bättre”. Eleverna har också fått diskutera det här med sina pratkompisar under läsningens gång och de har blivit riktigt duktiga på det tycker jag.
En annan aspekt av att vi har jobbat med de här perspektiven är att barnen i klassen faktiskt kommit varandra och mig lite närmre. De har blivit mer öppna och kunnat prata med varandra om när de känt sig ledsna, osäkra eller utanför på olika sätt. Jag har också medvetet valt att högläsa en del böcker som speglar just de perspektiven. Exempel på sådana bilderböcker har varit: Den dag du börjar (Jacqueline Woodson, Rafael Lopez), En egen flock (Maria Nilsson Thore) och Ninna och stormskolan (Matilda Ruta).
En annan fantastisk bilderbok som jag måste tipsa om med tanke på hur det här inlägget började är: En dag i livet, en vanlig dag hos sju barn på olika platser i världen (Matt Lamothe).
Tack för att du läste!
