Det finns så mycket som är bra och roligt med att jobba inspirerat ifrån TCRWP. Det är verkligen ett beforskat förhållningssätt med metodiska inslag, som jag tycker har allt för att undervisningen ska kunna bli framgångsrik. Något som är centralt är att hela tiden lyfta det som är positivt, istället för att peka med hela handen på det som inte fungerar. Just det har jag funderat mycket på den senaste tiden. Istället för att påpeka att Lisa inte sitter still på mattan under högläsningen säger TCRWP-läraren istället: “Titta vad koncentrerad Kalle är, han sitter stilla och verkligen lyssnar och tänker innan det är dags för honom att prata med sin pratkompis.” Det här sättet att tänka som lärare fungerar så bra, i alla fall när du känner dina elever och har en relation till dem.
Det här läsåret undervisar jag i en klass jag inte haft ifrån början och jag är inte där på heltid. Det har varit en ganska krokig väg till att skapa de där mysiga lektionerna när jag sedan kan gå hem glad på eftermiddagen och känna mig nöjd, men nu är vi verkligen på god väg.
Högläsningsstunderna i början på läsåret var inte ett självklart tillfälle för eleverna att tänka, diskutera och lyssna. Det blev istället mycket övande på hur man lyssnar, diskuterar och så vidare. Jag gick inte alltid hem med ett leende på läpparna kan jag ärligt säga. Men nu har det alltså hänt, det där jag väntat på och det känns som magi! Det krävdes bara övning, övning, relationsbyggande och den rätta boken. I slutet på förra året plockade jag återigen fram Edward Tulanes fantastiska resa ur bokhyllan och började läsa den för eleverna. Vi har jobbat mycket med stöttning i form av till exempel förförståelse, ordförståelse och återberättande för att eleverna skulle kunna ta till sig boken (den är svår för flerspråkiga elever). Men som de har älskat den!
Och vilka djupa tankar den har skapat. Det är här jag verkligen märkt att positiv förstärkning gjort underverk! Att behandla elevernas tankar, analyser och funderingar som stora, viktiga och kloka skapar just sådana. Det har absolut blivit en positiv spiral där till exempel elever som kämpar med läs- och skrivsvårigheter uttryckt tankar som imponerat på mig djupt. Som exempel kom en elev på en koppling mellan Abilanes mormor Pellegrina och Edwards brist på känslor i början av boken som nästan fick mig att trilla av stolen. Efter att denna elev fått höra vilken fantastisk läsförståelse hen har, känns det som att hela hen har lyft och fått mycket lättare att jobba med sina uppgifter, något som verkligen inte var självklart innan. Dessutom fortsätter eleven att leverera kloka tankar och frågor tillsammans med sin pratkompis, nu om de faktaböcker vi för tillfället högläser.
Att efter jullovet mötas av en klass som vid lektionsstart stod vid vår “Edward Tulane- vägg” och få reda på att de längtat efter att få höra hur det ska gå hela lovet var inget annat än underbart. Att det sedan blev nästan slagsmål om den enda Edward Tulane-boken i skolbiblioteket var ju på ett sätt nästan positivt. Det slutade med att jag nu lånat ut min egen bok enligt en turlista och en elev berättade: “Jag läste den hela helgen. Mamma och jag åkte till Nordstan och jag läste till och med inne på Lindex”.
Så vad handlade det här inlägget om egentligen? Jag tror att det handlar om att elever kan lyftas långt om vi tror på deras förmåga och lyssnar på vad de har att säga. Deras tankar är värda att lyfta fram. Det handlar också om en fantastisk bok, som alla klasser jag läst den för har älskat och som just bjuder in till “tankar av guld”.
