Egentligen skulle väl de orden kunna sammanfatta nästan hela vår läroplan, eller hur? Där jag arbetar är eleverna inte lika vana vid att diskutera jämfört med i det område jag arbetade förut. Det kan självklart bero på att det svenska språket kanske inte är lika starkt men det kan också vara en följd av andra orsaker. Oavsett, är det i alla fall en erfarenhet som jag har gjort. Självklart påverkar det muntliga även det skriftliga och det brukar ta längre tid innan eleverna kommer igång och får flyt och driv i sitt skrivande. Hur kan jag då stötta eleverna att våga tro på sin förmåga att kommunicera både muntligt och skriftligt? Hur kan mitt bemötande stärka dem? Hur får jag min undervisning att pricka rätt?
Högläsningen är skoldagens “livsnerv”
Det allra viktigaste när jag får en ny klass är att komma igång med reflekterande högläsning. (I USA kallas det bara Read Aloud men i Göteborg har vi kommit att kalla samma aktivitet för just reflekterande högläsning.) Denna väl förberedda undervisningsaktivitet är verkligen grunden i all TCRWP- undervisning och Lucy Calkins, Founding Director, kallar det för skoldagens “livsnerv”. Det säger mycket tycker jag. Högläsningen är det allra viktigaste på hela skoldagen och de texter vi läser och samtalar om där, kan sedan användas som modelltexter i minilektioner om läsning och skrivning. Under högläsningen stannar läraren upp och modellerar sitt eget tänkande och läsande genom att “tänka högt”. Det kan vara så enkelt som: “Åh, när jag läser det där kan jag känna precis hur det känns att gå där i skogen. Jag vet hur det luktar, jag kan höra fåglarna kvittra och känna hur vinden blåser i mitt ansikte.”
Under högläsningen stannar läraren också upp och ber eleverna vända sig mot sin pratkompis och diskutera olika aspekter under bokens gång. Dessa frågor är uttänkta i förväg och ska helst vara öppna så att diskussioner kommer igång. Givetvis tar det tid att öva in strukturen med hur allt det här går till rent praktiskt, till exempel hur eleverna ska sitta på mattan (ja, det är överlägset bäst att ha dem där så länge de får plats), hur pratkompisarna ska paras ihop och hur man lyssnar och samtalar på bästa sätt. Här spelar lärarens bemötande av elevernas tankar och diskussioner en avgörande roll! Genom att lyfta fram det som eleverna säger och visa att jag är intresserad och berörd av deras tankar skulle jag vilja likna det vid att öppna upp en härlig blomsteräng av fantastiska diskussioner. Elever kan redan i förskoleklass uttrycka sådana klokheter att håret på armarna ställer sig upp. Det härliga är att detta sedan sprider positiva vibrationer och samtalen bara blir bättre och bättre. Här kan alla elever få glänsa, även de som kanske har svårt att lära sig läsa på egen hand, kan ha ett oerhört högt tänkande kring just högläsning. Låter jag frälst? Ja, jag är fortfarande lika frälst efter snart 15 år av reflekterande högläsningsundervisning. Högläsningen är verkligen skoldagens livsnerv, det viktigaste vi gör! Lägg inte den undervisningen sist på dagen samtidigt som eleverna äter frukt eller ritar i sina ritböcker…låt det vara en viktig undervisningsaktivitet!
Lärarens bemötande av elevernas texter är viktig
Något annat där jag som lärare med enkla medel kan göra för att hjälpa eleverna att “hitta sin röst” är att låta dem skriva om sina egna liv och visa att det de skriver om berör mig. I mitt område är det alltså också en iakttagelse jag gjort, att det tar längre tid för eleverna att våga tro på att de faktiskt kan skriva. Då spelar de minilektioner jag genomför stor roll och även mitt bemötande av deras texter. Undervisningspoänger som till exempel: bild och text hör ihop, våga skriv – det behöver inte vara rätt (nej, det behöver inte vara korrekt när elever ska våga börja skriva) och skriv om det du varit med om, blir aktuella. Om en elev som ännu inte kan bokstäverna kan rita en bild på hur hen gungar och kanske med stor möda lyckas skriva ett G hjälper jag inte eleven “att hitta sin röst” genom att skriva “Jag gungar” på en post it- lapp och låta eleven skriva av. Jag hjälper istället eleven bättre genom att säga något i stil med: Åh, jag ser att du ritat och skrivit om när du gungar! Vad kul, jag älskar också att gunga. Jag kan riktigt leva mig in i hur härligt det känns för dig när du gungar på bilden.
Mitt bemötande av elevernas texter är så viktigt! Att visa att det de varit med om påverkar mig är verkligen grunden för att de ska komma igång med sitt skrivande. Även om det “bara” handlar om att någon ramlat och fått ett plåster. Bemöter jag texten med värme och visar att den påverkar mig växer eleven och så småningom, många texter och undervisningspoänger senare, handlar texterna inte längre om gungor och plåster. Inte heller står det bara ett G i textraden utan texterna är längre, mer innehållsrika och fulla av detaljer och tankar.
“Undervisning är en pedagogisk relation”
Alla delar i TCRWP samspelar verkligen till det långsiktiga målet, även de undervisningsaktiviteter jag inte lyft fram här. Det är en insikt som bara växer sig starkare och starkare hos mig. Självklart är det då viktigt att arbeta med alla delar (allt som ingår i läs- och skrivworkshopen, reflekterande högläsning, phonics, ordkunskap, gemensamt läsande och skrivande) då de kompletterar varandra. Men, det kan vara svårt att bara vända på sin undervisning och börja med allt på en gång, särskilt om man är själv. Då tycker jag att det bästa är att börja arbeta målmedvetet med reflekterande högläsning. Får man igång det på ett bra sätt är det sedan mycket enklare att framöver ta sig an de andra delarna.
Avslutningsvis, för någon vecka sedan hörde jag något så klokt som jag direkt kopplade till de funderingar jag skrivit om här: Undervisning är en pedagogisk relation. Det var Sven Persson, professor i pedagogik på Malmö universitet, som uttryckte denna för mig tankeväckande mening. En fras jag kommer bära med mig fortsättningsvis. Hur ser mötet ut mellan undervisningen och eleven? och Hur kan jag som lärare med mitt förhållningssätt göra det mötet till något som för elevernas lärande framåt? är frågor som återkommer i mitt huvud. Hoppas att de väcker något i dig som läste ända hit också. Tack för att du läste och tack Sven Persson!
