Att tämja eller stödja – Bo Hejlskov Elvén om förhållningssätt och bemötande

• För den som inte känner till dig – vem är du?

– Bo Hejlskov Elvén, heter jag. Jag är psykolog och det jag primärt har jobbat med är hur vi handskas med dem som det är lite svårt att handskas med, nämligen våldsamma personer. Det var där jag började. Metoderna vi utvecklade där det var riktigt svårt, har visat sig vara väldigt effektiva även när det inte är lika svårt.

• Varför började du att intressera dig för de här sakerna?

– Efter skolan jobbade jag inom industrin i tio år. Jag fick problem med min hälsa och började läsa psykologi och det tände till när jag började läsa neuropsykologi – det var något som stämde med industrins sätt att tänka. När jag sen kom ut och jobbade som psykolog och gjorde utredningar upptäckte jag att skolan inte följde de råd vi gav. Då började jag intressera mig för varför de som jobbar med människor med beteendeproblem gör missbedömningar och misstag. Varför blir vi irrationella när vi ska handskas med beteendeproblem?

• Hur bemöter man bäst en elev som varit borta länge och verkligen försöker ta sig tillbaka till skolan tycker du?

– För att förstå hur vi ska bemöta en elev som varit borta länge, så måste vi förstå frånvaron. Vad var det som inte funkade och hur kan vi ändra det? Det tycker jag inte att skolan är så bra på, om jag får säga det rakt ut. Jag tycker att man kan se olika grupperingar när det gäller anledning till frånvaro: de som är hemma för att det sociala inte fungerar i skolan men kanske bättre socialt on-line, de som är deprimerade och inte får det sociala att fungera alls (utbrända) och de som har en känslighet för olika saker i skolmiljön.

– Det första vi säger när vi ska arbeta med en elev som varit borta länge är att målet är att eleven ska nå målen, inte att eleven ska tillbaka till skolan till varje pris. Alltså det är ju helt bindgalet att tro att det är en fördel för de här eleverna att sitta i skolan, när det har visat sig att de inte fixar just den miljön av olika orsaker. Man behöver göra en allians med eleven om att det är utbildningsmålen det handlar om. Det blir mycket, mycket bättre då.

• Vad säger skolan när du kommer och säger så?

– Ungefär hälften slår sig för pannan och säger: ”Vad dumma vi har varit”! Och de andra säger: ”Men om eleven inte kommer hit kan vi inte göra något”. De försöker bli av med ansvaret och då kommer vi inte att lyckas. Den här ungen har ju slutat att gå till skolan för att det inte funkar och om inte skolan tänker ändra på sig en millimeter – då kan jag inte jobba vidare.

– Min erfarenhet är att det allra bästa oftast är att eleven ska vara någon annanstans. Men vi måste tänka tillsammans med eleven: Vad det var som eleven inte klarade av här; var det det sociala? Har vi särskilda sammanhang där det blir lättare? Har vi andra skolor som kan lyckas med detta? Har vi mindre sammanhang? Är eleven utbränd – jamen, vad är det då som behövs? Jag tror att det är väldigt viktigt att säga att det är barnets förtroende för systemet och för den person som representerar systemet som kommer att bestämma om det går eller inte. Och det måste vi hela tiden ha med oss.

• Vet barnet eller eleven alltid vad det är som är fel?

– Nej, men en duktig pedagog kan hjälpa barnet att räkna ut det. Det är inte svårt att göra bedömningen om vilken av de tre stora grupperna, det är. Det brukar man kunna ha någorlunda koll på.

• Du har skrivit en del om vad du tycker att lärare ska ha i sin verktygslåda. Kan du utveckla det?

– Jag brukar dela in verktygen i tre verktygslådor. Undervisnings- och träningshantverket och de verktygen som hör hemma där lägger jag i den verktygslåda som jag kallar förändring. Där finns också ledarskapet i klassrummet. Inte hur du blir auktoritär utan hur du upprätthåller auktoritet. Där är tillitsbyggandet det viktiga.

– Sen har jag en verktygslåda jag kallar hantering och en som jag kallar utvärdering. Hantering – det är de här lågaffektiva verktygen vi måste kunna.  Utvärdering handlar om att ta reda på hur vi kan utvärdera. Men inte bara skolvardagen – ”Vad är det barnen inte kan?” eller ”Vad var det som hände?”. Vi måste också utvärdera ”Vad var det vi hade för stora förväntningar på?”

• Ser du stora skillnader i vad vi förväntar oss av barn och ungdomar, sett över tid?

– Jag har inte gått i skolan i Sverige, jag har gått i skolan i Danmark. Danska skolan bygger på Grundtvig och Grundtvig var ett fan av Aristoteles, helt klart. Så jag gick i en skola som var fokuserad på att du ska klara dig och hitta kunskap när du behöver det. När jag sedan kom till Sverige var jag väldigt förvånad över alla prov i mina barns skola, och att lärare var tvungna att ha siffror för att kunna göra bedömningar.

– Idag är kravet i det nya betygssystemet att vi ska göra andra sorters bedömningar, inte bara summativa. Som lärare kan du inte längre säga att ”Du fick så många rätt på provet, alltså får du det här betyget”. Att den utvecklingen har kommit till svenska skolan, det tycker jag är jätte-, jättepositivt.

• Många förknippar ditt namn med lågaffektivt bemötande, som handlar om att ha metoder för att hantera svåra situationer där starka känslor är inblandade. Att vänta ut ett känsloutbrott, att försöka avleda, att ha verktyg för att försöka hjälpa en person i affekt att lugna sig. Vad handlar lågaffektivt bemötande mer om?

– Det viktigaste är förhållningssättet – att tro på att eleven gör sitt bästa även om det inte alltid blir bra. Om du tror det får du många fler möjligheter att hantera situationen metodmässigt. Tankarna kring det här förhållningssättet bottnar i något som är mycket äldre. Det började med en diskussion mellan Platon och Aristoteles. Platon sa att barn ska tämjas medan Aristoteles sa att barn ska ha stöd. Och sen har vi fortsatt på den vägen, kan man säga. Jag företräder stödsidan, och det gör det mesta av vetenskapen också. Om vi tror att barnet gör sitt bästa men att det ibland behöver stöd, då kommer vi att lyckas mycket bättre.

– Men det finns en risk att vi tror att barnet gör sitt bästa bara när det går bra, och när det inte går bra, då tror vi att barnet ska tämjas. Det är väldigt lätt att det händer i svåra situationer. Då behöver vi ha en modell där vi hanterar, utvärderar och förändrar saker som inte fungerar.

• Du pratar ju mycket om att det är vi som är professionella i skolan som har ansvaret för hur det går för eleven i skolan.  Men hur är det med elevernas ansvar?

Jag tycker inte det motsäger varandra. Ansvar är inte ett nollsummespel. Jag tänker att skolan har hundra procent ansvar för det som händer i skolan. Men det ansvaret handlar ju om att få eleverna att ta ansvar. Men när eleven sen tar det ansvaret kan vi ju inte släppa det helt. Om eleven inte lyckas måste vi ju plocka tillbaka ansvaret. Det handlar verkligen om att säga att alla ska ta så mycket ansvar de kan i skolan – istället för att försöka bli av med det. Då kommer vi att lyckas.

• Men ungdomar som är mellan 16 och 20 år och går i en frivillig skolform – gymnasiet – har inte de ett stort eget ansvar?

– När eleverna inte löser jobbet då sitter vi ofta och pratar om vad föräldrarna borde göra. Eller försöker dumpa ansvaret på eleven istället för att säga: då måste vi plocka tillbaka ansvaret igen. Vi måste förstå att det är vi i skolan som ska göra jobbet. Eleverna ska ta maximalt ansvar men som lärare är jag hela tiden där och kollar att det räcker. Räcker det inte, då plockar jag tillbaka lite ansvar.

• Teorierna om lågaffektivt bemötande missförstås ibland till att man inte får vara auktoritär i klassrummet. Hur tänker du om auktoritet? 

– Jag tror att det är viktigt att förstå att auktoritet det är något man får – det är inte något man kan ta. Och den man får det av, det är ju eleverna. Auktoriteten i klassrummet är svår. Att säga ”Du får jättegärna tycka att jag är dum i huvudet, men nu är det faktiskt jag som bestämmer här” kan vara väldigt svårt för läraren men det skapar faktiskt en trygghet i situationen för eleven.  Det är lätt att vi trillar dit, sätter oss på samma nivå som eleverna och kommer in i något likvärdighetstänkande:  ”Du ska inte kalla mig för idiot för jag kallar inte dig för idiot”. Men det är ju något som hör hemma i likvärdiga relationer, och det ska inte lärare och elev ha. Ansvaret ligger tydligt placerat hos läraren. Som lärare ska man ta sin makt som självklar, man ska agera utifrån den, men du ska hela tiden räkna med att din makt blir granskad – det blir ju makt alltid.

Det känns inte som att vi är så vana att tänka så i Sverige.  

– Nej, det sysslar vi helst inte med. Konsensuskulturen ligger djupt rotad i Sverige! Få ledare säger: ”Utmana mig gärna! Det är jag som bestämmer men kom igen – testa mig”!

– Läraren ska se till att elevernas behov blir mötta. Det ska finnas en tydlighet på vad som förväntas och det ska finnas tröst och stöd när det behövs. Den lågaffektiva modellen kan vi därför inte ställa emot tydligheten, de är nödvändiga båda två. Men ingen av dem funkar utan den andra. Alltså, bara mjukt och fint blir inte bra, och bara hårt och tydligt blir inte heller bra.