Jag arbetar som speciallärare i grundsärskolan och är medveten om att namnet grundsärskola ska tas bort och ersättas med anpassad grundskola. Jag har valt att i denna text använda det gamla begreppet grundsärskola om jag tar upp något som hänt för flera år sedan. När jag skriver allmänt, eller i nutid då använder jag det nya ordet som är anpassad grundskola.

“Jag måste verkligen testa”

Jag har arbetat som lärare sedan millennieskiftet, men jag får nya aha-upplevelse hela tiden. Det är häftigt tycker jag, att ju mer man lär sig, desto mer inser man att det finns att lära sig. Även när jag är  ledig så går mina tankar i det pedagogiska och didaktiska spåret. Det är liksom mitt intresse. Jag tycker om att tänka på olika undervisningsdilemman,  jag läser om olika tips och idéer, forskningslitteratur om hur hjärnan fungerar i olika inlärningssituationer, men det är först när jag upplever och gör det som jag förstår det på riktigt.

Det är alltså i samband med det fysiska görandet som som kunskapen får ett relevant värde för mig.

De som känner mig höjer inte längre på ögonbrynen när jag säger ”jag hör vad du säger men jag måste verkligen testa och se om det går att vika ett A4 papper mer än sju gånger.” Eller att klämma sönder ett rått ägg. Det går inte!

Inte heller att slicka sig på armbågen. Men nu har jag i alla fall prövat och genom att göra det har jag skapat fler synapser i hjärnan. Då finns det så att säga lite fler trådar i hjärnan för erfarenheten att hänga fast i och förhoppningsvis stanna kvar i minnet. Just detta med armbågen prövar man nog bara två gånger. En för höger och en för vänster. Med samma resultat. Det går inte!

Att lära sig fläta

Jag minns när jag lärde mig att fläta. Jag var kanske fem år. På den tiden hette det dagis, och där fanns en kvinna som flätade några av barnens hår. De som ville förstås. Jag ville inte, däremot ville jag titta på hur hon gjorde. ( Idag kan jag nästan likna det vid den känsla av harmoni som man får vid ASRM, autonomas sensor meridian response, vilket innebär att man får en slags välbehag av att titta, höra, lukta eller känna på något). När jag sedan skulle sova såg jag frökens säkra händer framför mig samtidigt som jag hörde hennes monotona röst och andetag som ett slags mantra ”höger över, vänster över, höger över, vänster över” .

Jag satte mig upp, sprang och hämtade skärpen till tre morgonrockar och började fläta. Det var första gången, och jag satte det direkt.

Människans olika intelligenser

Jag hade en klass för ett par år sedan, det var elever i år 7-9 som läste mot ämnesområden. Vi arbetade med tema världen, världsdelarna och länder. Vi tittade på filmklipp, vi fick vykort från olika länder, vi skrev en sång om alla världsdelarna mm. När jag en tid efter temat var slut frågade om de kunde räkna upp världsdelarna så började de sjunga vår sång om världsdelarna och på refrängen klämde de i och tecknade ”Europa, Asien, Afrika, Nord och Sydamerika, Oceanien och Antarktis…”

Om någon frågar mig om jag kan säga världsdelarna så kan jag nämna dem i ovanstående ordning, komponerade av den vackra melodin, fast inuti mitt huvud.

För ett tag sedan läste jag en text som handlade om att Howard Gardner har identifierat sju olika intelligenser hos oss människor. Det var bland annat språklig, logisk, visuell, kroppslig, och musikalisk intelligens, men i olika omfattning. Utifrån vilken intelligens som var dominerande så tog man också till sig kunskap på olika sätt.

Lite senare läste jag en annan text som också handlade om inlärning, och där menade författaren att vilken inlärningsstil som är dominerande för en person är beroende av flera olika faktorer, och dessutom varierar det, både vid tillfälle och ämne men också över tid.

För det varierar. 

Och därför är det så viktigt att erbjuda eleverna olika sätt för att inhämta kunskap. I synnerhet för de elever jag undervisar. Där är det är allt från dagsform, till väderlek som kan spela in om eleven vill läsa, lyssna, sjunga eller göra.

Det är häri utmaningen för oss som arbetar i den anpassade grundskolan ligger. Att jobba mer med ”HURet” snarare än “VADet” och att anpassa undervisningen utifrån elevens behov just här och nu. Men största betydelsen vid inlärning är nog ändå elevernas vilja att lära sig, att eleven känner att lärandet är meningsfullt.

Och begripligt.

Här behöver vi personal många gånger hjälpa till efter konstens alla regler för att kunskapen ska bli personlig och värdefull för eleven själv. Men ”konstens alla regler” behöver inte betyda att det krävs avancerad teknik eller långa förberedelser. Ibland är det i det lilla enkla som det bästa lärande sker.

I det enkla…

Bor det vackra…Så sa Ernst. I det enkla bor det roliga säger jag. Mina nuvarande elever som är mellan 7-10 år uppskattar det mesta som presenteras för dem. Ju enklare desto bättre. Det är inte så att de är på något sätt understimulerade, de är bara så fulla av liv och entusiasm och förväntningar… på mig, på skolan, på livet. De är ja-sägare, de vill göra, röra, pröva.

Vi har pratat om sagor, hur man skriver eller berättar. Att det ska vara en början, en händelse i mitten och sen ett slut.

Det var en gång en drake som sov. När han vaknade kunde han inte se någonting.

Då kom en häxa och förtrollade honom så han kunde se igen.

Slut.

Vad de inte visste var att de just skrev manuset till nästa veckas dramalektion.

– Vi leker att du är en drake, du ligger här och låtsas sova säger jag med min spännande dramaröst. När du vaknar så ser du ingenting. Då kommer en häxa och förtrollar dig så du kan se igen. Ok? Hängde ni med?

Jag lånar en personal och vi spelar tillsammans upp den korta men händelserika scenen för den lilla elevpubliken på hela 5 personer. Barnens ögon glittrar. De gillar det de ser. De älskar det. Jag älskar att de älskar det.

– Okej säger jag. Vem vill börja vara drake och vem vill vara häxa?

Alla vill så jag väljer ut två stycken som börjar. Jag rabblar med stadig berättarröst upp vad som händer i dramat.

”Draken sover. När han vaknar ser han ingenting. Då kommer en häxa. Abrakadabra säger hon och nu kan draken se”. Slut.

Applåder.

Vi leker leken tills alla fått vara drake och häxa varsin gång. Jag ska precis avsluta leken när en elev glatt utbrister:

”Nu leker vi att jag är en dinosaurie som sover. När jag vaknar kan jag inte se och då kommer en häxa och säger abrakadabra och då kan jag se…”

“Jaaaa” jublar resten av elevgruppen.

“Öhh va?…” tänker jag.

Och så börjar vi om med en, för eleverna, helt ny lek. För mig känns det aningen skumt för i min värld spelar liksom drakar och dinosaurier i samma liga. Av allt att döma så både låter och rör sig dinosaurier och drakar nästintill identiskt, i alla fall om man baserar sin fakta på elevernas gälla vrålande och rörelsemönster.

Men de är fortfarande lika entusiastiska.

När ”Blinda-olika-reptiler-leken” är på väg att styra in på det ”Blinda-superhjälte-spåret” är det dags att avsluta. Det är dags för lunch. Jag lovar eleverna att vi kan fortsätta leka denna lek nästa vecka och när jag hör deras glädje suckar jag belåtet åt mig själv. Över min egna förträfflighet att verkligen hitta det. Jag känner mig just nu som pedagogikens Ernst Kirchsteiger.

I det enkla bor det vackra säger Ernst. I det enkla bor väldigt mycket tänker jag medan jag samlar ihop mitt lilla gäng för att gå till bamba.