Jag som vuxen lär mig minst lika mycket själv varje dag. Jag går till jobbet med intentionen att idag skall jag undervisa och lära mina elever både det ena och det andra. Det blir sällan exakt så som jag planerat eftersom mina elever har det där lilla extra i sig. Det som gör att ingen dag är den andra lik. Jag brukar kalla det livet.

När livet kommer emellan

Livet kommer rätt ofta emellan. Som en gång när vi skulle jobba med taluppfattning upp till tio. Då kom livet emellan mig, taluppfattningen och eleverna. Vi kom till siffran tre. Jag har aldrig tänkt på att tre är så speciell, men alla hade något att säga om just siffran tre. Och hur ser egentligen en trea ut? Som en liten rumpa!

Vart var vi? Ett, två, tre… Jag gjorde några försök att fortsätta med 4,5 och 6 men mina elever verkade ha gjort en tyst överenskommelse om att stanna vid siffran tre. Känslan av samhörighet var svindlande stor eftersom alla faktiskt kunde relatera till siffran tre på något sätt. Det är väl inte för intet tre räknas som ett gudomlig tal tänkte jag för mig själv och lät eleverna hållas. Människan tycker om att tänka i tretal: tredje gången gillt, alla goda ting är tre,  fadern, sonen och den helige andens namn och klara, färdiga gå!

Vi kom alltså inte längre än till tre.

Det var inte detta jag hade planerat, men det blev faktiskt bättre än jag tänkt. Och enligt läroplanens riktlinjer så ska man i skolan medverka till att eleverna får utveckla sin känsla för samhörighet, så check på den.

Här vill jag poängtera att det är inte ”hur man har det utan hur man tar det” som är det väsentliga för hur du kommer att må i vissa situationer. Jag kunde känt mig totalt misslyckad eftersom detta inte alls hade att göra med vad jag hade planerat. Jag hade kunnat bli frustrerad eftersom jag som lärare i princip har läroplanen intatuerad med osynligt bläck över hela bröstkorgen och utgått från den när jag planerade min lektion. Jag hade kunnat känna ett obehag när mål och riktlinjer blandat med evidensbaserad forskning, rinner genom mina ådror som ett intravenöst elixir. Hur evidensbaserad är egentligen treenigheten? Men jag som pedagog är en del av uppdraget, uppdraget är en del av mig, både till in och utsidan.

Men jag har valt det helt själv. Och jag älskar det.

Då vet man vad man har att jobba med, och mot. Har man även privilegiet att arbeta med elever som har det där extra, det där jag kallar livet, då blir det en bra balans. Det väger liksom upp varandra. De förutsägbara fasta ramarna mot de spontana töjbara gränserna.

Att inte kunna något…än.

Och det där att tänka “att det är inte hur man har det utan hur man tar det”… ju mer jag tänker på det så inser jag hur himla bra begreppet är. Ingen annan kan bestämma hur du skall uppleva saker. Det gör du alldeles själv. Men som pedagog har du en väldigt betydande roll i dina elevers motivation. Motivationen påverkas av elevens egna, men även av andras uppfattningar om kompetenser, färdigheter och kunskaper. En grundläggande inställning till att lära sig nya saker bör vara att om eller när någon uttrycker att ”jag kan inte detta” så bekräfta men lägg på ett ”än”. Du kan inte detta än. Det öppnar liksom upp utan att ta bort känslan av att inte kunna. För så kan det ju vara, att man inte kan det. Än. Hen har inte getts möjlighet att träna denna kunskapen än.

Hur som helst, uppfylld av denna känsla så hamnade jag i en diskussion om huruvida jag har kunskap och erfarenhet av chefsarbete, spedition, och logistik… och lite ekonomi… typ VD för ett företag. Där ville jag mena på att det är en tolkningsfråga. Jag har ju ingen dokumenterad erfarenhet som chef eller VD på pappret, däremot har jag, enligt mig själv, en typ av inofficiell erfarenhet.

Asså, jag är ju lärare, jag har även en familj som är som ett helt företag, jag har planerat några resor som inte varit charter och så har jag tillgång till en hjärna som hela tiden är beredd att lösa minsta angelägenhet. Så hur svårt kan det vara? Kanske kan jag det inte än , men ge mig möjligheten att försöka så tar vi upp diskussionen vid ett senare tillfälle.

Kunskap och erfarenhet

Så hur definierar vi begreppet erfarenhet? Och om man kan något, vem bestämmer det? Vem har tolkningsföreträde?

Visst finns det tester som visar svart på vitt om man kan eller inte kan, nationella prov och uppkörning osv. Men de där sakerna som man inte kan testa så lätt, vem bestämmer där?

För att gå tillbaka till lektionen om antalsuppfattning, så hamnade vi även inom det lingvistiska området. Vi räknade, både på svenska och engelska. Att kunna räkna till tre på engelska, räcker det för att kunna säga att man kan engelska? Självklart inte, men som lärare måste jag tro på mina elevers förmåga och potential. Om jag tror på dem så ökar deras motivation, och nästa gång kanske vi hinner till fem, och då lär de sig att räkna till fem på engelska också. Jag ser glädjen i deras ögon när de faktiskt själva inser att de kan räkna till tre på ett annat språk. Det var inte vad jag hade tänkt, men att kunna reflektera över hur lektionen blev, och att det blev något bra ändå, är viktigt att ha med sig. Och när vi nästa gång fortsätter med antalsuppfattning upp till tio, och någon säger att de inte kan räkna till tio på engelska så svarar jag, än. Du kan inte räkna till tio än, men snart.

Och när någon frågar mig om jag har chefserfarenhet så svarar jag: inte än…