Barn funderar över livet, kanske lika mycket som vi vuxna och behöver ta hjälp av oss när tillvaron är svår eller när frågorna hopar sig. De behöver lära sig att det är okej och nödvändigt att våga samtala med andra om sådant som skaver. Inte vill vi bidra till att forma människor som inte kan be andra om hjälp för att de har svårt att uttrycka sina tankar och känslor?

“Varför är jag just jag?”

Jag minns när jag var liten och gick på lågstadiet. En präst var hos oss i klassen och hälsade på. Vi fick skriva frågor anonymt som han och min lärare sedan läste upp och besvarade muntligt. Min fråga var: Varför är jag just jag? Det var något jag minns att jag funderade mycket på just då. Hur kom det sig att jag blev just jag och inte någon annan människa eller kanske en fågel? En stor fråga som de vuxna valde att småskratta åt och fråga rätt ut i klassen vem som hade skrivit. Jag ville sjunka genom golvet och vågade absolut inte säga att det var jag. Häromdagen skrev en elev i min klass exakt samma fråga i en dikt och jag slungades tillbaka till den här händelsen. Givetvis kunde inte jag svara min elev på själva frågan men jag kunde bekräfta och säga att det var en mycket klok fundering som många människor grunnar på.

Litteraturen kan öppna upp för förtroliga samtal

En väg att skapa ett öppet samtalsklimat i en elevgrupp är självklart genom litteraturen vi högläser. Genom att bjuda in barnen till samtal kring böcker kan vi bygga upp ett tillåtande klassrumsklimat där svåra ämnen inte blir så laddade. Att som lärare öppna upp sitt eget tänkande runt det som karaktärerna upplever och kanske koppla till sitt egna erfarenheter, likaså. Många gånger har det varit just genom boksamtal som mina elever öppnat upp sig och berättat om de tankar de har om livet, döden och allt där emellan.

Aldrig, aldrig har det heller blivit obekvämt eller svårt för mig som vuxen att veta vad jag ska svara eller göra med det som barnen säger. Har det kommit fram något som signalerar att en elev i fråga inte har det bra hemma har jag sagt att vi kan prata vidare om det sedan, vi två, och det har fungerat bra. Blir det frågor som jag inte vet svaret på, till exempel om vad som händer efter döden, tror jag att det är bra att svara att det vet ingen, men man kan tro olika saker. Sedan kan samtalet fortsätta utifrån det.

Vad menar jag nu då? Jo kort och gott: barn har stora funderingar om livet och om svåra saker. Vi vuxna måste våga möta dem i det och litteraturen kan vara en väg att öppna upp för förtroliga samtal. Självklart ska vi fortsätta att läsa spännande, tokiga och roliga böcker men samtidigt inte väja för att läsa böcker som öppnar upp för annat också. Något annat som jag tror är viktigt för att skapa sådana samtal är att som vuxen verkligen vara genuint intresserad av barns funderingar och att bemöta dem som viktiga.

Fula ord

Så var det det här med fula ord…inte heller dem kan vi tiga ihjäl eller sopa under mattan. De finns där redan innan barnen börjar skolan och de hörs överallt: på gården hemma, på skolgården, i media, på nätet och bland kompisar. Att använda dem bland sina kompisar kan vara ett sätt att skapa identitet. Hur vi vuxna ser på fula ord och hur barn ser på dem skiljer sig ofta ganska mycket åt. Många gånger har ord som är laddade för oss vuxna inte samma värde hos eleverna och där måste vi mötas i en diskussion.

I år delades “Ninna och stormskolan” ut till alla förskoleklassbarn i Göteborg. I den boken finns det ett fult uttryck som skapat en del diskussion bland några vuxna. De vill inte läsa boken för eleverna och “vill inte lära ut fula ord”. Jag kan verkligen inte förstå det sättet att se på saken. När jag läste boken för mina elever (åk 1) skrattade de och förstod direkt att de mindre barnen försökte härma de äldre och att de inte riktigt förstod vad de sa. Vi fick ett fint samtal i klassen som öppnade upp för en diskussion om fula ord och anledningar till varför de kan hoppa ut ur våra munnar ibland. Från det samtalet kom vi sedan in på vilka ord som sårar och hur vi tillsammans kan försöka stoppa sådana ord. Inte en enda gång efter att vi har läst boken har jag hört mina elever använda det uttryck som finns med i Ninna och stormskolan. Med andra ord, genom boken fick vi en naturlig ingång till ett viktigt samtal. Kanske mycket mer avslappnat än om samtalet tagits i ett annat sammanhang?