Det här med att träna på bokstäver och bokstavsljud känns som en laddad fråga på olika sätt. När ska vi bedriva den undervisningen? I förskoleklass? I ettan eller i både förskoleklass och i ettan? Hur ska undervisningen gå till? Frågan kan ibland bli laddad att diskutera och jag har funderat på den länge.

Jag är övertygad om att vi alla i skolans värld har samma mål: vi vill att undervisningen ska ge resultat. Vi vill att eleverna ska bli intresserade av att läsa och skriva och i förlängningen bli goda läsare och skribenter. Hur gör vi då undervisningen så effektiv som möjligt? Hur skapar vi intresse och hur undviker vi att barn tränar på sådant som de redan kan och i värsta fall tappar lusten? Eller tvärtom, att elever får träna på något de ännu inte  fått intresse för, i sämsta fall två gånger, och inte lär sig speciellt mycket.

Jämförelse mellan två fiktiva skolor

Vi kan jämföra två fiktiva skolor i Göteborg. Skola A ligger i ett område med många elever som har svenska som modersmål. Barnen har böcker hemma och har gått på förskola i flera år. Skola B ligger i ett segregerat område där nästan alla elever har svenska som andraspråk. En del elever har gått på förskola och hemma pratar man inte svenska. Tillgången på böcker är begränsad. Många elever är inte födda i Sverige utan har kommit hit strax innan de börjat i förskoleklass.

På skola A jobbar man med bokstäver och bokstavsljud i förskoleklass en gång i veckan. Arbetet kallas för “veckans bokstav”. Eleverna får komma på så många ord som de kan på bokstaven och dessa skrivs upp gemensamt. Man övar på hur bokstaven låter och eleverna får forma bokstaven på ett arbetsblad eller liknande. Eventuellt kopplas något skapande till varje bokstav och eleverna tittar på Livet i bokstavslandet. När eleverna börjar ettan kan många elever bokstavsljuden och flera kan ljuda och skriva på egen hand. I ettan jobbar man med bokstäver på ungefär samma sätt som i förskoleklass, kanske nu kopplat till en ABC-bok och en läsebok.

På skola B jobbar man på ungefär samma sätt med bokstäver och ljud i förskoleklass som på skola A. Skillnaden är att när eleverna börjar ettan är det inte speciellt många elever som kan flertalet bokstäver och ljud eller som har kommit igång att ljuda ihop korta ord eller att skriva. I ettan görs arbetet då om igen, troligtvis utan ABC-bok och läsebok (som på skola A),  då det arbetet blir för svårt för eleverna.

Bygga på nyfikenhet och elevers olika förutsättningar

När jag funderar över det här känns det som att det finns mycket att diskutera både vad gäller skola A och skola B. Hur tänker du som läser? Hur går diskussionen på just din skola?

Vad har eleverna på skola A och skola B med sig i sin språkliga ryggsäck när de börjar i ettan? Vilka är de första stegen vi tar för att bli nyfikna på läsande och skrivande? Hur möter vi upp detta i förskoleklass och i ettan? Vad kan resultatet bli för elever som redan kommit långt i sin utveckling om de måste traggla bokstäver två år i rad (i värsta fall tre, eftersom barnen också på förskolan kan  ha jobbat med bokstäver/ljud)? Vad kan resultatet bli för elever som inte har en stark språklig ryggsäck när de startar förskoleklass om vi direkt börjar undervisa om “bokstavskrumelurer”som de inte ännu blivit nyfikna på?

Jag tänker att viktiga frågor att diskutera på varje skola kan vara:

  • Hur lär sig barn läsa och skriva, vilka är de viktiga stegen?
  • Hur ordnar vi en undervisning om skapar lust, nyfikenhet och som är kopplad till just läsning och skrivning i meningsfulla sammanhang?
  • Hur kan vi möta barn på skilda nivåer i sin läs- och skrivutveckling?
  • Vad behöver eleverna i de olika “grupperna ovan” träna på specifikt?

Ljuda för eleverna?

Under vecka 44 hade jag förmånen att få vara med på utbildningsdagarna kring Teachers College Reading and Writing Project och på onsdagen fick vi språk- läs- och skrivutvecklare träffa Amanda Hartman en hel dag (LYCKA! :-)) Då passade jag på att fråga henne om några saker som jag funderat extra på den senaste tiden. En fråga jag hade var att vi lärare i förskoleklass och i ettan ofta (under tidspress) skriver meningar åt eleverna som ännu inte kommit igång att ljuda själva som de sedan får skriva av. Hur påverkar det elevernas skrivutveckling? Amanda menar att det skapar osäkerhet hos eleverna och hon tycker absolut inte att vi ska göra det. Kan eleven bara berätta till sina bilder, kanske skriva en bokstav eller sitt namn till, så är det good enough menar hon. Om vi låter dem skriva av blir de osäkra på sin egen förmåga och det kan också dämpa drivet att komma vidare på egen hand.

En annan sak som jag själv upptäckt mig vara skyldig till är att jag ofta ljudar ut ord för eleverna när de ska skriva. Det menar Amanda också är fel och självklart håller jag med, nu när jag tänkt till. Jag kan ljuda när vi till exempel skriver gemensamma texter för att modellera, men om jag tar över ljudningen för eleven lär hen sig inte att bli självständig. Så numera ljudar jag inte när elever frågar hur de ska skriva ord utan jag lyssnar när eleven gör det och uppmuntrar till att de ska försöka själva. Jag tycker mig faktiskt redan se skillnad på flera elever som vågar mer och tror på sin egen förmåga. Tänk vad fel det blir ibland när man (jag) gör saker på rutin eller bara i farten utan att riktigt tänka efter.

Tack för att du läste!