Vi alla vet hur viktigt det är med ett rikt ordförråd för att
kunna nå skolframgång och när eleverna inte har det, kan det kännas svårt att veta hur vi ska kunna undervisa för att utöka det snabbt. Men egentligen vet vi ju redan vilken undervisning dessa elever behöver och vad de inte behöver? De behöver få ta del av en språk- och kunskapsutvecklande undervisning. Det visar en mycket hög andel av all forskning.
Det finns många förklaringsmodeller kring vad en sådan undervisning innebär, både mer komplicerade och lite enklare. Jag gillar en som Tore Otterup ( fil.dr och f.d. universitetslektor i svenska som andraspråk vid institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet) presenterade på en föreläsning som jag deltog på för flera år sedan. Den är lätt att förstå och bra att ha i bakhuvudet när lektioner ska planeras. Så här ser den ut (utan vidare förklaring):
- Aktiva elever, språkligt och kognitivt
- Meningsfull interaktion
- Undervisning som anknyter till tidigare kunskaper, erfarenheter och språk
- Höga förväntningar på eleverna- stöttning vid inlärning och språkutveckling
- Kännedom om språket i ämnet
- Modersmål som utgångspunkt och som medel för språk- och kunskapsutveckling
Kanske är det som står överst på listan det allra viktigaste? Och allt det som står under de faktorer som behövs för att göra det möjligt. Vi måste låta eleverna vara språkligt aktiva på precis varenda lektion. Om vi låter eleverna diskutera meningsfulla saker, till exempel kring den dagliga högläsningen kommer språket att utvecklas. Givetvis måste vi erbjuda eleverna stöttning för att det ska kunna ske, till exempel: genom att låta dem växla mellan sina språk, arbeta med startmeningar, arbeta aktivt och medvetet med utvalda begrepp och ord och framförallt tro på att de kan och lyssna på vad de har att säga! Det kan inte vara ett alternativ att undvika att låta eleverna interagera muntligt för att få dem att utvecklas just språkligt.
Jag har arbetat med dessa elever, som ibland benämns som att de saknar 
språk, i flera år nu och jag har faktiskt aldrig mött elever som är så genuint nyfikna på just språk. De drar paralleller mellan de olika språk de kan och tycker att det är så spännande med ord, begrepp och uttryck. Och, ja, de behöver utveckla sitt ordförråd, ofta på fler språk än svenskan, men lösningen kan inte vara att arbeta med fylleriuppgifter eller traditionella veckans ord-böcker när det inte är där eleverna befinner sig. Vi måste få dem engagerade (boksamtal är en bra första utgångspunkt), få dem att tro på att de kan, att det de har att säga berör och betyder något för någon annan. Det är då språkutvecklingen tar fart.
Jag tror att det någonstans finns en lucka för oss lärare att fylla vad gäller framgångsrik undervisning kring just ord och begrepp. Jag känner själv att jag vill lära mig mer och hitta fler vägar för att kunna undervisa så framgångsrikt som möjligt kring detta. Det räcker inte att förklara ett ord en gång för en elevgrupp och sedan förvänta sig att det sitter utan vi måste vara uppfinningsrika och hitta strukturer som håller. Det fungerar inte heller att presentera ett ord upprepade gånger, utan eleverna måste få använda ordet, smaka på det i olika sammanhang och även koppla ihop det med de andra språk de har i sig. De behöver också bygga ord runt det nya ordet. Vilka ord hör samman? Om det nya ordet kan liknas vid en tegelsten behöver vi bygga ihop tegelstenarna med murbruk.
Så visst finns det utmaningar och det kan vara svårt. Studiehandledning kanske inte finns tillgänglig och möjligheterna att samplanera med modersmålslärare är ofta begränsade. Då kan man som lärare ibland känna sig uppgiven och det är lätt att känna att man inte räcker till. Men vi får aldrig ge upp eller sluta utveckla vår undervisning framåt så den i högre grad möter elevernas behov. Annars sviker vi både dem och vår profession.
Inte heller tror jag att det alltid “var bättre förr” vilket ibland påstås i diskussioner på olika sociala medier. Detta är en elevgrupp som vi faktiskt inte haft förr (inte på samma sätt) och samhället ser inte ut som förr. Att då enbart katederundervisa och använda läromedel där eleverna får träna på ord som skjul och schas när de inte har en aning om vad det är i verkligheten fungerar inte. Inte heller kan de lära sig en mängd fakta om till exempel vikingatiden och sedan ha prov på detta när de saknar både tegelstenar och murbruk inom området. Med det skrivet menar jag givetvis inte att eleverna inte ska lära sig om vikingatiden.
En annan faktor som bidrar till en känsla av uppgivenhet kan vara att kartläggningsmaterial, bedömningsstöd och nationella prov inte alltid “godkänner” den ofta fantastiska utveckling dessa elever gör under de år vi har dem. Det är självklart ett stort problem, särskilt när eleverna blir besvikna, men vi behöver bli bättre på att se framstegen ändå och fortsätta kämpa. Eleven kanske inte når målen i trean, trots god språkutvecklande undervisning och en strålande kunskapsutveckling, kanske inte heller i sexan men i nian kanske det går?
En sak är i alla fall säker, eleverna jag skriver om saknar inte språk, de har ofta ett särdeles stort brinnande intresse för just språk. Vi måste underhålla och stärka det intresset, lugnt och metodiskt genom att undervisa språkutvecklande på varenda lektion i vartenda ämne. Vi får aldrig ge upp, vi måste utveckla undervisningen vidare, skruva lite på den, förändra och förbättra. Våra flerspråkiga elever förtjänar det.
