För några veckor sedan mötte jag en person som mer eller mindre uttryckte att det är fel att undervisa kring skönlitteratur och att elever bättre utvecklar sin läsupplevelse och sin läsglädje på egen hand. Detta har verkligen fått mig att tänka till. Min fasta övertygelse är att om jag bara skulle säga till mina elever: läs, läs, läs utan att samtidigt undervisa, coacha och samtala kring vad de gör hade nästan ingen av dem blivit intresserad av att läsa.
Jag undervisar elever som många gånger saknar böcker hemma och som inte har föräldrar som själva läser eller högläser tillsammans med dem. Jag måste bli deras läsande förebild, jag måste uppmuntra dem att låna böcker och jag måste skapa ett intresse. Hur skulle jag kunna göra det utan att undervisa, samtala och modellera kring läsning? (Och min fasta övertygelse är också att det är minst lika viktigt för de elever som har läsande förebilder hemma och som äger massvis med böcker.) Dessutom står det tydligt i våra styrdokument att:
- Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker. Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts.
- Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna åsikter och tankar i olika slags texter och genom skilda medier.
- I mötet med olika typer av texter, scenkonst och annat estetiskt berättande ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden.
- (…) undervisningen ska bidra till att stärka elevernas medvetenhet om och tilltro till den egna språkliga och kommunikativa förmågan.
Om jag skulle välja att läsa vår nuvarande högläsningsbok Ronja Rövardotter utan att arbeta med stödstrukturer kring läsningen (berättelsekarta, bildstöd, parsamtal, ordförståelse mm) kan jag lova att ingen hade tyckt att det var roligt, spännande eller intressant. Vi hackar inte sönder läsupplevelsen för att vi stannar upp, samtalar och tar oss an boken gemensamt. Tvärtom, vi berikar den. Att arbeta med samtal kring texten gör att alla kan delta, även de som ännu inte klarar att läsa boken på egen hand.
Att som lärare få vara en del i att se och höra små individer tänka stora tankar kring bokens teman och händelser är ren magi. Det finns inget bättre. Eller att på ett utvecklingssamtal få höra från en nyanländ elev: “Först när jag kom förstod jag ingenting av vad du läste men nu…jag förstår allt”, bättre kvitto kan man väl inte få? Och att få se samma elev stråla av lycka för att hen klarat av att läsa och förstå sin första kapitelbok på svenska? Eller i elevernas beskrivande texter om sig själva nästan i varenda text få läsa att de älskar Astrid Lindgren, Kristina Ohlsson och att läsa. Jag vet att det inte skulle ha varit möjligt utan våra högläsningsstunder och utan de stödstrukturer som finns runt denna.
För några veckor sedan läste vi Glasbarnen av Kristina Ohlsson tillsammans i klassen och jag kan erkänna att jag inte hade läst igenom hela boken innan jag startade. Jag hade läs
t ungefär in i mitten och missat att i boken, som handlar om spökerier, beror den svängande lampan i taket på att en person hängt sig i den tidigare. Jag kände mig lite ställd innan jag gick in i klassrummet på morgonen (efter att ha läst igenom detta kapitel), hur skulle diskussionen bli? Dessutom fick jag just denna dag en helt ny elev till klassen… Nu är jag så glad för hur det blev. Jag har nog Sveriges klokaste elever. Tänk om jag bara läst förbi det eller inte vågat läsa den boken? Då hade vi missat världens bästa diskussion där barnen verkligen uttryckte stora, djupa tankar om liv, död, ensamhet, solidaritet, empati med mera. För mig skulle det kännas som “tjänstefel” att inte fånga upp barnen i detta.
Genom skönlitteratur kan vi våga prata om det svåra och det måste vi göra. Alla barn funderar över livet, döden och svåra saker. I våra samtal kring böcker har vi berört många olika ämnen och ibland har det spontant kommit upp tunga berättelser från barnen som flytt ifrån krig, mist någon nära anhörig eller liknande men aldrig har jag känt att det blivit för jobbigt att hantera eller bemöta. På något sätt ger boken oss röst att sätta ord på det svåra, men självklart också på det härliga och fina i livet. Sedan är det ju inte helt fel att just denna bok satt igång en fantastisk läsaktivitet i klassen av att läsa “läskiga, spännande” böcker där många elever utvecklat sin läsning och klarar svårare böcker än förut. Tack Kristina Ohlsson!
En fråga som jag ibland får är hur man som lärare ska veta när man ska stanna upp i en text och låta eleverna diskutera två och två. Jag brukar tänka att meningen med att stanna upp och fånga upp något är att föra barnen djupare in i berättelsen. De ska fundera, tänka, utmanas och samtala kring texten. Det kan också vara att jag vill visa något tekniskt kring läsning (till exempel en lässtrategi) men då gör jag oftast det under en minilektion istället, inte lika ofta under vår högläsningsstund. Viktigt är också att läsa igenom boken innan (i alla fall de sidor jag tänkt läsa just den dagen) och spionera på min egen läsning. Var det något jag funderade extra på? Vad kan vara svårt?
Ett annat “tips” är att fokusera på bokens karaktärer och studera dem tillsammans i klassen på olika sätt. Karaktärer är ofta mångbottnade och kan just därför ge upphov till spännande diskussioner. Det bästa sättet att komma igång med bra litteratursamtal är att våga kasta sig ut, testa och testa igen. Att samplanera högläsningen med en kollega är också en bra start om man känner sig osäker eller för att utveckla sina egna funderingar.
Nästa inlägg kommer, kors i taket, inte handla om läsning. I alla fall inte analog sådan 😉
Tack för att du läste! Anna
