Jag erbjuder mig att visa honom runt och frågar ifall han önskar att hans mamma är med eller om jag ges förtroendet att själv få visa honom runt. De första minuterna är viktiga och jag väger mina ord väl för att få honom att känna sig trygg med mig. Mamman följer med bakom, och pojken vänder sig om för att se att hon är kvar. Hon försäkrar honom att hon är kvar. Jag visar kompisgungan och undrar ifall han hade en sån på sin förra skola. På hans gård utanför där han bor har de en och jag undrar ifall han skulle vilja gunga om jag gungar honom.

Steget mellan förskolans lilla trygga gård till skolans stora skolgård är stort för en 5-åring. Vårt professionella bemötande gentemot den förväntansfulle och den nervöse eleven kan inte nog betonas. Det händer något vackert i mötet mellan den närvarande pedagogen och eleven som blir grunden för elevens fortsatta vistelse hos oss på fritidshemmet.

Senare samma dag när vi är inne sitter mamman i soffan tillsammans med en annan förälder. Pojken har tagit fram byggmaterialet polydron och jag föreslår att vi kan bygga ett hus. ”Ett hus för djuren” utbrister han och pekar på plastdjuren som ligger i en låda bredvid. Vilken bra idé säger jag och frågar den andra pojken som sitter bredvid ifall han vill vara med. Vi sitter och bygger alla tre och pratar om sommaren som varit när mamman kommer in och frågar ifall det är okej ifall hon går en promenad. Han uttrycker bestämt att det vill han inte. Jag väntar tills mamman har gått och frågar honom om det är ok ifall mamman går iväg en stund om jag lovar att vara här ända till det att hon kommer tillbaka? Han säger då att det är ok. Långsamt försöker jag föra över tryggheten han känner för sin mamma till mig och tror mig ha byggt såpass mycket tillit att det ska räcka för att ta nästa steg.

Jag går ut till mamman och ber henne komma in till oss igen. Jag berättar att jag och pojken pratat lite mer efter att hon gått ut. Jag tittar på pojken för att få bekräftat att han fortfarande tycker att det är ok att mamman går och säger att det nu är ok ifall du vill ta en promenad. ”Jag har lovat att jag är kvar tills du kommer tillbaka”. Mamman vänder sig till sin son och frågar om det är ok och han nickar till svar. Mamma tittar på mig med ett leende säger hej då och går sedan.

Kvar sitter vi och fortsätter bygga och prata om det som ska komma att bli en hel stad där plastdjuren ska bo.

Fler elever ansluter till leken, däribland en elev som gått på fritids ett år redan. Jag introducerar honom och tar sedan en passivt observerande roll där jag låter dem interagera, vidareutveckla leken och göra den till sin.

Det första mötet med våra elever är så otroligt värdefullt. Och ögonblicket när föräldrarnas trygga närvaro ersätts av tilliten till dig, dina kollegor och miljön på fritidshemmet är viktigare än vi kan ana.

Fråga: Vilka första möten med eleverna på ditt fritidshem glömmer du aldrig?