- Du gick från grundskola till särskola, och fick sedan läsa ikapp grundskolekompetens på riksgymnasiet i Angered. Vilka är dina viktigaste erfarenheter av din skolgång?
– Från förskoleklass till sexan gick jag i en vanlig grundskoleklass i en kommun här i Västsverige. Jag hade alltid en elevassistent med mig, och i mellanstadiet blev det så att jag fick mer och mer enskild undervisning med min assistent. Det berodde på att jag behöver tid på mig och vill gärna göra saker praktiskt för att lära mig. Eftersom mina lärare inte löste det i klassrummet fick jag och assistenten vara själva i ett rum.
– I sexan fick jag göra någon sorts tester som visade att jag inte lämpade mig för att gå i en vanlig klass, utan behövde vara i en klass med färre elever och studera i ett lägre tempo. Till saken hör att jag under den här tiden hade epilepsi och tog mediciner som gjorde att jag var trött, hade låg energi och minnessvårigheter. Då blev jag placerad i särskola där jag gick hela högstadiet.
– När jag började på särskolan upptäckte jag att undervisningen var hästlängder ifrån vad jag gjort innan. Vi läste inte samma kurser, vi hade inte biologi och geografi och sånt, utan bara det grundläggande som svenska, matte och engelska. Jag låg långt före de andra eleverna och kände inte att jag passade in. De andra hade utvecklingsstörningar och den typen av svårigheter. Jag har en CP-skada, men är klar i huvudet.
– Vid ett tillfälle krävde jag att få läsa geografi, för det var ett av mina favoritämnen. Först sa lärarna att de inte hade det på särskolan, men till slut fick jag igenom det. På de lektionerna fick jag sitta själv.
– Om man ska prata om inkludering så var min tid på högstadiet raka motsatsen. Särskolan låg i en vanlig högstadieskola, men avskilt från de andra. Det gick inte att integrera sig med övriga skolan för de hade andra lokaler. Vi fick höra mycket skit från de andra eleverna, och det blev extra tydligt att man var annorlunda. De andra särskoleeleverna hade intellektuella funktionsvariationer och de andra på skolan trodde att jag också var utvecklingsstörd, men det visste jag ju själv att jag inte var. Jag fick ingen chans att visa vem jag var. Till slut kände jag att – jaha, om alla säger det då är jag väl som dem.
– När jag gick ut nian fick jag reda på att det fanns en skola i Göteborg med specialanpassad undervisning för elever med rörelsehinder, Riksgymnasiet i Angered. Där läser man enligt samma kursplan som vilken gymnasieskola som helst, men man läser fyra år istället för tre eftersom man har habilitering på schemat också. Jag började i Angered 2008 och flyttade till skolans internat. Både mina föräldrar och jag själv var oroliga när jag skulle flytta hemifrån. Jag var helt beroende av hjälp och hade assistans hela dagarna, så det var ett stort steg att flytta.
– En del av syftet med skolan och internatet är att bli så självständig som möjligt. Jag kommer ihåg att jag var så trotsig i början: – Varför ska jag göra det här när alla ni i personalen är här? Vill ni inte hjälpa mig? Det tog mig ungefär ett halvår att komma in i vardagen på skolan. Det var väldigt krävande. En vanlig elev har bara skolan att fokusera på. Vi hade skola, habilitering, lära sig att klara sig själv och bli självständig. Tvätta och städa och sådant som jag aldrig gjort själv tidigare. Idag när jag har distans så kan jag skratta åt det. Personalen på skolan och internatet pushade, och de hade rätt! Fjärde året klarade jag mig i stort sett själv.
– I gymnasiet fick jag börja med att läsa in grundskolan eftersom jag halkat efter så mycket i högstadiet. Det är detta jag är mest förbannad på. Jag förstod inte att särskolans betyg och grundskolans betyg var helt olika. I särskolan fanns det bara godkänt och väl godkänt, men för att kunna söka till Riksgymnasiet var jag tvungen att söka med grundskolebetyg. När betygen omvandlades blev de lägre för att jag inte läst efter samma kursplan. Jag kände mig grundlurad!
– Till exempel fick jag IG i idrott från högstadiet trots att jag varit aktiv och deltagit på varenda lektion. I gymnasiet fick jag högsta betyg i både idrott A och B – det säger något om systemet! Jag insåg att det inte är mig det är fel på, utan systemet och lärarnas kunskap. Lärarna jag hade i grundskolan såg inte möjligheter, bara hinder. I grundskolan sa de till mig att jag fick göra vad jag ville så länge jag inte var med på idrotten eftersom de inte kunde anpassa undervisningen efter att jag sitter i rullstol. Det är ju diskriminering! Men jag tror att skolan har kommit längre idag och blivit bättre på detta. Ibland funderar jag över min egen roll och tänker – varför sa jag inte ifrån? Idag är idrott ett av mina största intressen, men det kunde lika gärna varit tvärt om. Det kunde ha blivit en livslång känsla av att inte våga vara med. Men jag tror inte lärarna agerade så av elakhet utan av okunskap.
– Tyvärr hann jag inte läsa in allt jag skulle på gymnasiet. Jag var så besviken sista året när jag insåg att jag inte skulle hinna med. Jag hade så späckat schema att jag nästan gick in i väggen. Han som lade våra scheman uppmanade mig till och med att skolka eller ta sovmorgon ibland eftersom han såg hur hårt jag jobbade.
– Efter studenten tog jag ett sabbatsår, sedan läste jag in det sista på en folkhögskola i Småland under två år. Där hade de ett helt annat tänk i undervisningen och vi jobbade i teman. Det tilltalade mig, men jag tyckte att det var jobbigt att det var så långt hemifrån.
– För att summera kan man väl säga att jag har upplevt att skolan har haft svårt att anpassa undervisningen efter mina förutsättningar. I gymnasiet såg jag skolan som livets nyckel, men nu i efterhand tänker jag att bara för att du går i skolan betyder det inte att du lär dig saker. Däremot lär man sig av alla erfarenheter hela tiden. Hur det går i skolan beror väldigt mycket på dina lärare och kvaliteten på undervisningen. Därför ska man lyssna på sig själv och inte så mycket på vad andra säger.
- Utifrån din erfarenhet av skolan – vad ska en lärare tänka på när hen möter en funktionsvarierad person?
– i mitt fall skulle jag säga: Se inte begränsningarna – se möjligheterna! Var kreativ och försök tänka utanför boxen. Ansträng dig för att anpassa lektionerna så att du kan inkludera alla. Alla måste kunna delta på sina villkor. Fastna inte för mycket för att allt ska gå i en och samma takt. Jag behöver till exempel ha tid på mig, och då är det upp till läraren att tillåta det och inte gå för hastigt framåt.
- Vad är ditt råd till funktionsvarierade elever i grundskolan?
– Ge aldrig upp! Jag lyssnade mycket på vad lärarna sa och vågade inte säga ifrån. Stå på dig och tänk längre – våga utmana dina lärare lite.
- Vem vill du skicka vidare frågor till?
Jag vill att ni pratar med min idrottslärare på Riksgymnasiet, Marie Rudenstam. Hon hjälpte mig att klara matten och idrotten och fick mig att spela hockey. Frågorna jag vill ställa till henne är:
- Elever på riksgymnasiet har ofta inte så mycket erfarenhet av idrott. Vilken är din drivkraft för att få elever att intressera sig för idrott?
- Vad är dina viktigaste erfarenheter av att jobba på Riksgymnasiet?
- Vad är ditt till råd till en lärare som inte är van vid att hålla i lektioner för funktionsvarierade?
