Boktips: Cleverlands – Vad skapar utbildning i världsklass? av Lucy Crehan

Metoden är annorlunda – hon sökte helt enkelt upp lärare i de olika länderna och bad att få delta i deras undervisning. I flera fall slutade kontaktförsöken med att hon fick bo inackorderad hos lärarna och hon fick på det viset en unik inblick i en lokal lärares vardag.

Nedan ger jag några exempel från två av de fem länderna som är mest lika oss; Finland och Kanada. Med det finns många intressanta och ögonöppnande inslag i beskrivningen av de övriga tre länderna också, så jag kan verkligen rekommendera en läsning av boken.

Läraryrket i Finland

Finland är ett land som ofta framhålls som ett ideal i den svenska debatten och det första som slår mig är att våra skolsystem är ganska lika. Enhetsskola, skolstart vid sju år och en sen uppdelning av eleverna för vidare studier, är inslag vi känner igen. Nivågruppering är till och med förbjudet och man lägger stora resurser på specialundervisning för att få med alla elever vid stadiebyten. De har inga särskilda klasser för specialbegåvade elever eftersom de anses behövas i det ordinarie klassrummet. Denna inställning tycks inte ha någon effekt på toppelevernas prestationer eftersom Finland ligger på fjärde plats i världen i fråga om vilka elever som lyckas uppnå de allra högsta PISA-poängen.

Men det finns några avgörande skillnader. Det finns ingen statlig skolinspektion, det sker ingen granskning av lärarnas undervisning och man har inga nationella prov för att säkerställa en gemensam betygsnivå. En orsak som Crehan lyfter fram som avgörande för Finlands höga placering i PISA-undersökningen är att läraryrket upplevs som meningsfullt och statusfyllt eftersom lärarna känner sig som en viktig del i det finska nationsbygget. Vidare har lärarna en lång (fem år) utbildning som sker på endast åtta olika lärarhögskolor. Hon tycker sig också har upptäckt en särskild känsla av samhörighet grundad på samarbete och en platt organisation utan individuell lönesättning. Men Crehans främsta argument är lärarnas autonomi. De finska lärarna har ett stort mått av frihet att själva bestämma hur de undervisar och även i viss utsträckning innehållet i undervisningen – man litar helt enkelt på lärarnas professionalitet.

Läraryrket i Kanada

Kanada är ju egentligen inte riktigt på fem i topp-listan, men är utvalt eftersom det i mycket liknar UK och USA. Kanada är ett stort land med 13 olika skolsystem och en stor andel invandrad befolkning, men lyckas trots detta väl i de internationella mätningarna. Förklaringarna är naturligtvis många och svårdefinierade, men Lucy Crehan lyfter vikten av att ge alla barn möjligheter tidigt i sin skolgång. Mycket resurser sätts in för att lära alla elever läsa innan de passerat lågstadiet. En viktig strategi i Kanada är också att satsa på att skapa engagemang hos eleverna genom att göra alla till en del av en gemenskap på skolan. Alla skolor har en imponerande mängd fritidsaktiviteter och anställda elevvägledare som har till uppgift att stödja eleverna i deras personliga och sociala utveckling. Inte heller i Kanada sker någon nivågruppering.

Men Sverige, då?

I ett förord till den svenska utgåvan av sin bok berättar Lucy Crehan även om ett kort besök i svenska skolor. Våren 2018 besökte hon fem skolor i tre olika områden (en förort, en universitetsstad och en landsbygdsskola) och deltog på lektioner på liknande sätt hon gjort i de fem länderna. I Sverige imponerades hon av att vi lägger stora resurser på de tidiga årens lärande och att vi ställer krav på att lärarna ska vara behöriga. Men hon tyckte sig också se att de svenska lärarna saknade tillräckligt stöd i styrdokumenten och att lärarna därför ofta tvingades utforma sina egna kursplaneringar från grunden.

Boken ger en mycket intressant, om än anekdotisk, beskrivning av hur det är att undervisa i andra skolsystem. När man läser boken inser man hur otroligt lika och ändå så olika förutsättningar vi lärare har beroende på i vilket land undervisningen sker. Lucy Crehans resa, som resulterade i en bok om upplevelserna av de olika ländernas skolsystem, är både underhållande och lärorik. Även om jag inte håller med henne i alla hennes slutsatser ger boken mig en nyttig och uppfriskande möjlighet att reflektera över vår egen verksamhet i den svenska skolan.

Om du följer med på BETT-resan till London med Center för skolutveckling i januari 2019 får du delta vid en exklusiv föreläsning och får möjlighet att ställa frågor direkt till Lucy Crehan på vår egen ”Göteborgskväll”!